Idag skriver jag om Landsbygdsutredningen på Altinget.se under rubriken ”Förslagen andas ytterligare styrning från staten”. Tidigare har jag skrivit om denna SOU 2017:1 ”För Sveriges landsbygder – en sammanhållen politik för arbete, hållbar tillväxt och välfärd” här på bloggen under rubriken ”Ny regional utbyggnad av universitet och högskolor?” och fick sedan en inbjudan att skriva en debattartikel – som jag tackade ja till.
Förslagen andas ytterligare styrning från staten
När vi på lärosätena som bäst försöker sätta oss in i vad den nyligen presenterade forskningspropositionen ”Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft” betyder i detalj kommer en remiss som andas ytterligare styrning från staten. Det är med viss bestörtning vi läser förslagen i utredningen ”För Sveriges landsbygder – en sammanhållen politik för arbete, hållbar tillväxt och välfärd” (SOU 2017:1).
Det föreslås bland annat att ”universitet och högskolor ska ges i uppdrag att öka tillgängligheten i hela landet” och att regeringen ska ”se över resurstilldelningssystemet i syfte att göra utbildningarna mer relevanta för de lokala arbetsmarknaderna”.
Det är svårt att få ihop budskapen. Regeringen talar om vikten av kvalitet, om långsiktighet och förtroende, men i nästa andetag kommer hastiga vändningar som går i motsatt riktning. Senast i höstas fick Högskolan i Dalarna mer eller mindre över en natt inskrivet i sitt regleringsbrev att de ska ha verksamhet i Borlänge efter att deras styrelse initierat en diskussion om campusplaceringar.
Väl avvägda skäl till avveckling
Kan det vara så att det är en ny våg av regional utbyggnad av högre utbildning på gång? Under den senaste 10-årsperioden har flera lärosäten av kvalitetsskäl minskat eller tagit bort verksamhet på mindre orter. Det har funnits väl avvägda skäl. Däremot har vi fortsatt att ta ansvar och jobba intensivt för att bredda rekryteringen av studenter och för att utveckla distansutbildningar på nya sätt. Där har det skett enorma framsteg i tillgängliggörandet av högre utbildning, inte minst för att de tekniska förutsättningarna är så mycket bättre än tidigare. Under samma period har Uppsala universitet på eget initiativ gått samman med tidigare Högskolan Gotland, ett lyckat projekt som lett till både fler studenter och högre kvalitet på utbildningarna för öns unga. Det finns flera initiativ till ökad samverkan mellan de regionala högskolorna och de breda universiteten som, om de ges möjlighet att utvecklas, skulle nå långt längre än den föreslagna (symbol)politiken.
Oroande tendenser
Vad har vi att vänta? Det är oroande om regeringen återigen väljer att gå in och styra verksamhet utan respekt för lärosätenas rådighet och oberoende och utan hänsyn till kvalitetsfrågorna som de samtidigt för fram i olika sammanhang. Det är viktigt, inte minst i dessa politiskt oroliga tider, att lärosätena inte blir verktyg för politisk styrning. Det vore en mycket oroväckande utveckling. Vår roll är att leda den långsiktiga kunskapsutvecklingen för framtiden, med kvalitet och samhällets bästa för ögonen. Vi efterlyser förtroendet att göra de vägval som krävs.
Vi har full förståelse för behovet av politiska reformer i syfte att få hela landet att utvecklas. Men många och mycket små lärcentra utspridda över landet är knappast rätt sätt. Det är märkligt om inte studenter kan resa de 23 kilometerna mellan Borlänge och Falun, när gravida får resa tiotals mil för att föda barn. Att satsa på utbildning är klokt, men inte på bekostnad av kvalitet. Det motverkar sitt syfte. En hög kvalitet i utbildningen kräver en kritisk massa av forskande lärare. I utredningsförslaget förväntas lärosätena finansiera regionala utbildningar inom befintlig ram, vilket i praktiken betyder påtvingade omprioriteringar utan hänsyn till vad detta gör med den utlovade kvalitetssatsningen och med den kvalitet som kraftigt utspädd lokal utbildning skulle innebära. Det bästa sättet att möta de trender vi idag ser av politisk osäkerhet, faktaresistens och kunskapsförakt är att stärka universitetens självständighet, värna det kritiska tänkandet och ge förutsättningar för en kunskapsbaserad samhällsutveckling.
