I fredags deltog jag (Eva) i SUHFs dialogseminarium om aktuella frågor. På agendan stod en uppdatering och analys av inspelen till forskningspropositionen, forskningsinfrastruktur, Agenda 2030 och slutligen den europeiska forskningspolitiken.
Inspelen till forskningspropositionen visar enligt den analys som KTH-professorn Lars Gerschwind presenterade att det finns en tydlig enighet kring vissa frågor: Forskningsanknytning, forskningsinfrastruktur samt hälsa och life science var tre stora teman som återkom i inspelen. Glädjande är att vikten av lärosätenas frihet och rådighet lyfts fram av fler än tidigare. Behovet att undanröja hinder för lärosätenas utveckling har ökat ytterligare i den internationella konkurrensen. Men vi ser också en hårdnande omvärld där akademiker hotas både i Sverige och än mer i andra länder. Det finns all anledning att fortsätta att tydligt stå upp för oberoende och ökad rådighet, var och en av oss men också tillsammans. I vårt eget inspel valde vi att inleda med den frågan. Större oenighet bland oss som lämnat inspel fanns däremot kring bland annat konkurrensutsättning och samverkansincitament.
En fördjupad diskussion följde om forskningsinfrastruktur, som jag tillsammans med flera andra aktörer pekat på som en av ödesfrågorna för framtiden i en debattartikel i UNT före jul. Finansieringen är förstås en nyckelfråga där stora pengar förlorats genom försämrad kronkurs. Inte minst på detta område blir det tydligt att forskning är en internationell verksamhet. Ökade kostnader innebär förstås en än svårare utmaning att prioritera nationell forskningsinfrastruktur, om det ens kommer att finnas några pengar att fördela. Ansvaret hamnar tungt på de större lärosätena, som Uppsala, att hantera situationen. Viktigt är förstås också att Sverige jobbar på att öka intäkterna till bland annat Max IV.
Eftermiddagen inleddes med en diskussion om Agenda 2030 ur lärosätenas perspektiv. Här gav Olle Lundberg, huvudsekreterare Forte, och Johanna Adami, SUHFs talesperson för Agenda 2030, en inledning. Vi konstaterade att frågan om hållbarhet tenderar att fokusera på miljö och klimat i diskussioner, och att det finns många svåra utmaningar också i den sociala dimensionen av hållbarhet. Behovet av evidens och långsiktig kunskapsutbyggnad brådskar även på områden som ökad ojämlikhet, utanförskap och pressade hälso- och välfärdssystem, om hållbarhetsmålen ska nås. Att vetenskapligt grundad kunskap görs tillgänglig och når ut är viktigt för att rätt åtgärder vidtas i samhället.
Dagen avslutades med en angelägen diskussion om den europeiska forskningspolitiken, en i högsta grad aktuell fråga. EU är den tredje största finansiären av svensk forskning och en viktig plattform för internationella samarbeten, så det är viktigt att vi engagerar oss i hur politiken utvecklas. Ramprogrammet Horisont Europa, som ska gälla från 2021, har förhandlats och innehållsligt finns saker att glädjas åt. Excellenssatsningen ERC finns till exempel kvar, liksom de viktiga instrumenten för mobilitet och infrastruktur. Men det finns också anledning till oro. Finansieringen debatteras nu, och ordförandelandet Finland har föreslagit en nedskärning från 1,11 procent av BNP till 1,07 procent och Brexit kommer att lämna ett hål i finanserna. Samtidigt kan det öppna nya möjligheter i våra relationer till Storbritannien, som vi ska ta vara på (Läs EUA:s rapport om Brexit).
I min kommentar, som jag inbjudits att bidra med, lyfte jag fram vikten av en svensk röst i Bryssel och att finansiärernas samordningsfunktion EU-SAM även involverar lärosätena i sitt arbete. Svenska politikers engagemang är också alldeles för svalt, trots att vi får mer pengar tillbaka från EU på varje investerad krona på forskning. De behöver stå upp för tillräcklig finansiering av forskning och utbildning, både i Sverige och Bryssel. Lärosätena agerar inom olika universitetsnätverk, men vi kan dra nytta av att samla oss och ha en gemensam svensk linje. Både för att bidra med saker vi är bra på, till exempel frågan om synergier mellan forskning och utbildning där det finns ett ökat intresse från EU, men också för att sätta tryck på viktiga framtidsfrågor. Vi ska vara med och jobba för bland annat bibehållen öppenhet mot omvärlden, långsiktighet i stora partnerskapsinitiativ och vi ska påverka hur politiken utvecklas. Visionen om en ökad samverkan mellan europeiska lärosäten har hittills fokuserat främst på utbildning, men forskning och innovation nämns allt oftare i retoriken. I slutet av februari åker jag till Bryssel för att diskutera dessa frågor med mina rektorskollegor inom nätverket Guilden. Så denna fråga kommer vi att återkomma till under våren.
