Idag skriver vi i nättidningen Curie om vikten av långsiktighet och helhetssyn för att ge svensk forskning de bästa förutsättningarna för framtiden.
Dagens forskningspolitik kännetecknas av en hög ambitionsnivå och vilja att öka de offentliga investeringarna som ett medel för att både stärka vår internationella ställning som forskningsnation, och bidra till att möta svenska och globala samhällsutmaningar. Det är utmärkt. Samtidigt präglas forskningspolitiken av en ryckighet, och en tendens att alla aktörer springer åt samma håll. Stora riktade satsningar görs på ganska snävt avgränsade forskningsfält, och olika tankefigurer (starka miljöer, strategiska områden, excellenta individer) har fått turas om att prägla finansieringssystemet på ett ibland oreflekterat sätt.
Är vi på väg att satsa för smalt? Vad händer när alltför många forskningsprojekt av hög kvalitet inte kan finansieras? Vad händer med mångfalden och hur ska vi kunna upprätthålla bredden i den grund- och forskar-utbildning som är en kärna i ett universitets verksamhet?
Läs hela texten här.
