Universitetskanslersämbetet (UKÄ) arrangerade på onsdagen konferens om det nya utvärderingssystemet, med temat ”Hur kommer studenterna till tals?”. Lars Haikola inledde och Peter Honeth tecknade bakgrunden till och avsikten med det nya systemet. Därefter redovisade studenter som ingått i den första omgångens paneler sina – inte särskilt upplyftande – erfarenheter. De upplever att de genomgående spelat en marginell roll.
Irene Wennemo, huvudsekreterare i Socialförsäkringsutredningen och ledamot av universitetsstyrelsen i Lund, redovisade en intressant analys av utfallet av de drygt 700 ämnesutvärderingar som hittills genomförts. Andelen ifrågasätta utbildningar (”bristande kvalitet”) är, kanske något förvånande, relativt jämnt fördelad mellan större och mindre lärosäten. Möjligen finns en tendens att de medelstora klarar sig något sämre. När det gäller andelen överbetyg (”mycket hög kvalitet”) klarar sig de stora universiteten bättre, liksom specialiserade högskolor. Det tycks finnas en skalfördel. Större ämnesmiljöer vid stora universitet och specialiserade högskolor klarar sig bra. Mindre ämnesmiljöer, både vid stora universitet och små lärosäten som försöker vara breda, klarar sig sämre.
I den avslutande paneldiskussionen argumenterade jag (Anders) för att den ensidiga inriktningen på att mäta resultat (måluppfyllelse) via bedömning av självständiga arbeten innebär att studenternas inflytande med närmast automatik blir marginellt. Det finns även skäl att bekymra sig över vilket informationsvärde dagens system har för blivande studenter och för den delen vad det betyder för dagens studenter att vi trumpetar ut i världen att en femtedel av våra högre utbildningar inte håller måttet.
Ett reformerat system som bättre balanserar kvalitetskontroll och utveckling och som utgår ifrån ett breddat bedömningsunderlag skapar också större möjlighet för mer aktivt studentinflytande.
