Fler än någonsin vill läsa vid Uppsala universitet samtidigt som antalet platser minskar. Utbildningsnivån är på väg ner i Sverige och färre får möjlighet till högre utbildning. Det är inte bra hur man än ser det. Först och främst drabbas de årskullar som just nu står i den livsfas där universitetsstudier vore det mest näraliggande och önskvärda alternativet. På sikt drabbar det Sveriges konkurrenskraft och välstånd.

UNT tar i en ledare med rubriken ”Ingen arbetsarbetsmarknadsåtgärd” den 25 juli  upp den högre utbildningens dimensionering och kvalitet. Huvudargumentet är att den pågående volymminskningen kan vara motiverad utifrån indikationer om kvalitetsproblem i den högre utbildningen. UNT-ledarens argumentationslinje är förenklad och hårt vinklad, och några punkter behöver kommenteras.

UNT har rätt i att den högre utbildningen inte i första hand är ett arbetsmarknads­politiskt instrument. Däremot kan den i praktiken fungera som ett – ovanligt väl fungerande – sådant. I återhämtningen efter tidigare arbetsmarknadskriser har det visat sig att de som valt att ”hänga kvar” vid högskolan och kanske läsa en termin extra, snarare än att gå ut i arbetslöshet eller ”åtgärder”, varit de som snabbast funnit ett jobb när det vänder. Högre utbildning ger bättre möjligheter på arbetsmarknaden.

UNT-ledaren kopplar samman volymminskningen med vårens debatt om studenternas förkunskaper, och med utfallet av universitetskanslersämbetets utvärderingar. Vi har tidigare kommenterat utvärderingarna i bloggen. Utan att på något sätt förneka att det kan finnas kvalitetsbrister inom enstaka utbildningar konstaterar vi att utvärderingsmetoden – där uppfattad bristande uppfyllelse av enstaka utbildningsmål på basis av läsning av ett urval examensarbeten kan vara tillräckligt för att en hel utbildning skall anses hålla bristande kvalitet – generellt sett ger en överdrivet negativ bild av svenska högre utbildning och metodmässigt och särskilt straffat vissa professionsanknytna utbildningar på ett orimligt sätt.

Frågan om studenternas förkunskaper är också viktig, men den koppling som görs i ledaren är försåtlig. UNT-ledaren gör tolkningen att denna diskussion är ett uttryck för att för många studenter antas till högre utbildning. Läsförståelse och skrivförmåga är viktiga färdigheter för att kunna tillgodogöra sig högre utbildning. Men åtminstone till en del handlar det nog om att dagens unga konsumerar – och producerar – text och andra media på ett annat sätt än tidigare generationer och därför har det tuffare i mötet med just den typ av läsande och skrivande som är norm (och i stor utsträckning – men kanske inte helt och fullt måste – vara norm) vid universitetet. Därmed handlar frågan delvis om behov av fortsatt pedagogisk utveckling och didaktiskt forskning.

I ledaren lyfts humanioras ställning och situation fram som särskilt problematisk. Det stämmer att humanistisk och samhällsvetenskaplig utbildning är jämförelsevis billig men i övrigt är kopplingen svårbegriplig. Alla utbildningsområden krymper i dagens påtvingade volymminskning. Samtliga utbildningsområden finansieras av staten enligt samma modell som baseras på hur många studenter som registrerar sig och klarar kurser. Och diskussionen om studenters förkunskaper finns på sjuksköterske- och ingenjörsutbildningar likväl som inom historieämnet.

Finns det en motsättning mellan kvantitet och kvalitet på det sätt som UNT:s ledare antyder? Självklart är det varken möjligt, nödvändigt, eller ens önskvärt att alla skall läsa långa teoretiska utbildningar. Men att utbildnings­kvaliteten i Sverige, eller i Uppsala, skulle öka genom att Uppsala universitet tvingas skära bort 2000 studieplatser förefaller ganska långsökt.

UNT-ledarens argumentationslinje är sammantaget alltför förenklad och hårt vinklad. Frågorna förblir centrala, men svaren måste med nödvändighet vara mer sammansatta: Ja, det är extremt viktigt att vi värnar, och hela tiden utvecklar kvaliteten i den högre utbildningen. Ja, det är viktigt att studenter har de förkunskaper som krävs för att bedriva högre studier, men det är också högskolans uppgift att möta studenterna där de befinner sig när de kommer till oss.  Nej, den högre utbildningens raison d’être inte är arbets­marknadspolitiskt, men det kan likväl vara klokt att investera extra i utbildning, precis som i annan infrastruktur, i tider av ekonomisk nedgång.

Sverige är unikt som minskar dimensioneringen av högre utbildning. Det är förvånande med tanke på att andelen av befolkningen med högskoleutbildning är låg i jämförelse med våra grannländer och enbart genomsnittlig bland OECD-länderna. Är det där vi vill vara?

Denna fråga togs även upp i en debattartikel av Per Eriksson i Sydsvenskan för någon vecka sedan:  ”Sverige utestänger kvalificerade studenter från viktiga utbildningar”.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someone