Gästblogg: God sed i forskningen

Rektor har utsett sex personer att som rektorsråd arbeta med utvalda universitetsövergripande frågor tillsammans med universitetsledningen. Det gäller Campus Gotland (Olle Jansson), internationalisering (Anders Backlund), lika villkor (Cecilia Wejryd), forskningsinfrastruktur (Kristina Edström), hållbarhetsfrågor (Anna Rutgersson) samt god forskningssed (Stefan Eriksson).

Under våren medverkar dessa som gästbloggare här på rektorsbloggen för att berätta om vad som är på gång inom deras respektive områden. Denna vecka bloggar Stefan Eriksson, som är docent vid Centrum för forsknings- och bioetik (CRB) och rektorsråd för god forskningssed.

God sed i forskningen

Idag sänder Sveriges Radios Kaliber ett program som tar upp de system för utredning av oredlighet i forskning som finns i Sverige, där de berättar en vid det här laget ganska välkänd historia om mikroplast och abborrar som utspelat sig vid vårt universitet. Programmet sätter fingret på flera viktiga frågor. En är hur sådana problem i forskningen kan rapporteras, utredas och rättas till. Vid Uppsala universitet är det Nämnden för utredning av oredlighet i forskning som har att undersöka om forskningen följt god sed. Frågan är hur länge den kommer att existera i nuvarande form: Vi kommer med stor sannolikhet snart få ett nytt system för sådana utredningar.

En annan viktig fråga är hur tveksam forskning kan upptäckas. Ibland sker det genom att en medarbetare anar oråd och sedan slår larm, som i det aktuella fallet som Kaliber beskriver. Andra gånger sker det genom att tekniska hjälpmedel används för att avslöja konstigheter. Ett exempel på det senare är när den australiensiska cancerforskaren Jennifer Byrne blev tveksam inför ett antal artiklar som handlade om en gen förknippad med bröstcancer och barnleukemi. Artiklarna visade sig vara djupt problematiska då de beskrev genens funktion på ett felaktigt sätt och dessutom stödde varandra så att annan forskning fick en skev bild av kunskapsläget. Chockad över hur många artiklar som blev berörda av problemet hon funnit bestämde hon sig för att göra något åt saken: hon utvecklar nu en mjukvara som tar en beskriven DNA-sekvens ur en artikel, kör den mot en databas, och avgör om den faktiskt uppför sig som artikeln påstår.

Denna historia visar på ännu en viktig fråga: hur ska oredlighet, avvikelser från god sed och tveksam forskning förebyggas? Den pekar också på att problemen och motdragen kanske inte alltid ser ut som vi förväntar oss. Mitt uppdrag som rektorsråd är att tänka strategiskt kring frågan om förebyggande åtgärder. Då blir det centralt att fundera över varför forskare egentligen bryter mot god sed eller hamnar snett. Svaret kan ha många former. Låt mig utan anspråk på att vara uttömmande presentera några olika typfall, närmare bestämt fyra stycken. Jag börjar från den ovanligaste typen till vad jag uppfattar som den vanligaste.

Bedragaren. Denna figur ser vi kanske lättast för oss, inte minst då vi läser i tidningen eller ser dokumentärer om forskningsfusk. Det är en person som faktiskt medvetet hittar på sina data eller utsätter sina forskningsdeltagare för alltför stora risker. Dessa fall må vara spektakulära och upprörande, men dessa personer utgör antagligen en försvinnande liten del av dem som bryter mot god sed. För att motverka dessa bedrägliga eller farliga förfaranden har samhället traditionellt efterfrågat tydligare regler och avskräckande straff. I dag är flera sådana skärpningar på gång. Vi får exempelvis ny lagstiftning rörande etikprövning, hantering av forskningsdata och biobanksforskning, med en tydligare ansvarsfördelning och strängare straff för brott mot de etiska principer. Än viktigare är nog den satsning på öppen vetenskap som pågår, inte minst pådrivet av EU.

När forskningen kan synas i sömmarna och blir tillgänglig för kollegial kontroll och samhällelig insyn blir det mycket svårare att förbli oupptäckt.

Den lurade. Några av dem som bryter mot god sed gör det för att de själva är utsatta för bedrägeri. De har ingen avsikt att bedra eller fuska utan faller offer för lockropen från dem som vill tjäna pengar på forskarnas vilja att sprida sin forskning (och kanske att göra karriär). Ett exempel är publicering i s.k. rovdjurstidskrifter – tidskrifter som falskeligen utger sig för att vara ledande på sitt område och att ha fackmannamässig granskning, att vara indexerade och ha en impact factor. Samröre med dessa räknas numera som ett oacceptabelt brott mot god sed enligt den ledande riktlinjen på området. Även om det säkert finns de som medvetet väljer att publicera i en sådan tidskrift så har alla de fall i Sverige som jag hittills stött på skett utan synbar avsikt att vilseleda. För att förhindra att flera blir lurade bör vi utbilda forskare och studenter om detta och liknande fenomen, men också underlätta för dem att hitta information om vilka tidskrifter de kan lita på. Just nu finns en inofficiell lista tillgänglig över de tidskrifter och förlag som nog bör undvikas och universitetet undersöker möjligheten att testa en kommersiell och mer vederhäftig tjänst för detta.

Den okunnige. Betydligt fler brott mot god sed än de hittills uppräknade uppstår på grund av okunskap. Många forskare har inte förstått att de faktiskt är skyldiga att etikpröva sina projekt. Många är också osäkra på hur mycket bearbetning av andras texter som behövs för att undvika plagiat, det gäller också i hög grad studenter. Hur forskningsdata ska sparas, kopieras och arkiveras är ofta tämligen okänt. I en artikel häromdagen berättade Nature att de genom den hittills största enkäten i sitt slag kunnat visa att de som leder forskargrupper överskattar sin kunskap om och förmåga att ha kontroll på vad som sker i gruppen. Här behövs bättre rutiner, fler mallar, tydligare information – och en genomtänkt träning i att ta sig till detta. Det ska vara lätt att göra rätt, och inte krävas juridisk hjälp för att förstå vad som förväntas av en. Här finns det mycket för universitetet och ansvariga myndigheter att vidareutveckla. För mig är detta en prioriterad fråga.

Medlöparen. De vanligaste etiska problemen inom forskningen, enligt flera empiriska undersökningar, är sådana som ofta upplevs som oproblematiska av de som utför forskningen, eller som anses vara så vanligt förekommande att det inte går att undvika dem. Hit hör till exempel att ta med icke förtjänta författare på artiklar, att återanvända vissa textavsnitt från sin forskargrupps tidigare produktion, eller att dela upp rapporteringen av sin forskning i flest möjliga antal artiklar, som då riskerar att bli fragmenterade och kanske missvisande. Det gemensamma för detta slags tveksamma praktiker är att de är något man lär sig av sin omgivning. Man gör helt enkelt som de andra, eller blir ”tvingad” att anamma beteendet för att alls få vara med. Det handlar om praktiker som finns i forskningskulturer, som man förväntas acceptera om man ska kunna ha framgång i forskarkarriären. Budskap om att dessa praktiker inte accepteras framstår lätt som naiva eller verklighetsfrånvända – och tveklöst kan det vara svårt att säga ifrån eller ifrågasätta dem, särskilt som junior forskare. För att minska detta problem fordras en förändring av kulturen själv och ett enträget arbete med att förklara varför dessa praktiker undergräver vetenskapen. Att lyfta exempel på goda kulturer som har en medvetenhet om dessa ting och samtidigt är framgångsrika ger yngre forskare en förståelse av att det kan finnas ett val: det är inte så att ”alla” som lyckas inom forskningsvärlden försöker ta genvägar eller brister i forskningsetiskt omdöme, tvärtom kan omsorg om forskningens trovärdighet, ärlighet och respekt anses berömvärt och leda till framgång.

Sammanfattningsvis finns det alltså en mängd olika omständigheter som förklarar varför någon avviker från god sed i forskning. Det finns ingen enkel lösning på hur sådana avvikelser ska minskas utan arbetet behöver ske på många olika nivåer och på många olika sätt. Det finns uppenbarligen ett stort behov av att strategiskt tänka vidare över dessa frågor.