Jag sitter och bläddrar i den nya Trends 2015 rapporten från EUA (European Universities Association). EUA följer utvecklingen genom studier som publiceras strax före Europas utbildningsministrars, så kallade, Bolognamöten. Den förra rapporten kom 2010. Jag drar mig till minnes att jag intervjuades för länge sedan när Trends V kom år 2007 av universitetsläraren.

Då var vi mitt uppe i högskolereformen eller Bolognareformen som vi ofta kallar den, och skrev kursplaner som skulle svara mot de mål som nu hade kommit i de nya examensbeskrivningarna. Nya masterprogram skapades, c:a 700 startade direkt 2007, och merparten var med engelska som undervisningsspråk. Några egentliga resurser för detta tillfördes inte. Det lärosäte som jag arbetade vid då fick 3 miljoner i extra tillskott och jag antar att Uppsala universitet fick något liknande. När jag ser tillbaka blir jag förundrad över det enorma utvecklingsarbete som pågick – många internationella seminarier,  workshops och massor av samarbeten.

Hur ser det ut idag, vad händer i Europa nu? Nyfiken och förväntansfull hoppas jag på svar i Trends 2015 – Learning and Teaching in European Universities. Vissa svar får jag. EHEA – European Higher Edcuation Area skulle skapas 2010, det året tog man nya tag och siktade framåt mot 2020. Jag får intrycket att det intensiva utvecklingsarbete och samarbetena har mattats av. Delvis har det sin förklaring i det ekonomiska läget i stora delar av Europa. Många av min kollegor kämpar med stora neddragningar, inte minst nu senast i Finland.  Även om vi i Sverige ofta lyfter fram bristande resurser – framför allt till utbildning, så har det skett satsningar i Sverige under de senaste åren framför allt till forskning 2008 och 2012. Negativ demografi i stora delar av Europa lyfts fram som den andra stora utmaningen. Det har inte vi känt av här, snarare tvärtom så har ansökningssiffrorna ökat de senaste åren oavsett vilka demografikurvor som har visats av ministrar.

Kvalitetsfrågor är i fokus. Lärosätenas interna kvalitetssäkring sägs ha utvecklats i hög grad och samtidigt förändras den externa kvalitetssäkringen för att anpassas till denna utveckling. Låt oss hoppas att det även kommer att ske här i Sverige. Med det förslag som har kommit från universitetskansler Harriet Wallberg ser det hoppfullt ut. Strategier för internationalisering är i fokus och spås få ännu större betydelse framöver. ICT är en också en sådan fråga, här handlar det om effektiv användning av klassrumstid – flexibilitet som ökar tillgänglighet av utbildning.

Framöver är det bland annat utveckling och implementering av internationaliseringsstrategier som sägs vara viktiga för lärosätena. Gränsen mellan privat och offentlig finansiering blir allt otydligare. MOOCs nämns men ett sansat tonläge – de beskrivs inte längre som något dramatiskt som kommer att förändra universiteten för alltid.

Sverige har under de senaste åren inte varit aktiva på den internationella arenan. Förra året sa jag i en debatt i Almedalen att nästa forsknings- och utbildningsminister inte kan lämna walk over i de internationella frågorna. Därför tycker jag det är bra att Helene Hellmark Knutsson nu tar tag i frågan. I juni var alla rektorer inbjudna för samtal om en gemensam strategi för internationalisering och detta möte följs upp med regionala möten. SUHF har tillsatt en ny gruppering för internationalisering där jag kommer att medverka. Bra att internationalisering kommer tydligare upp på agendan i Sverige. Nu är det upp till oss alla att komma med konkreta förslag på hur internationaliseringen på olika sätt kan förverkligas för att gagna utvecklingen av forskningen och den högre utbildningen i Sverige och i världen. En sak vet vi i alla fall och det är att samarbete mellan länder och kulturer är en viktig grund för ökad förståelse mellan människor och för fred.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someone