Matariki (”De sju systrarna”) är ett nätverk med sju universitet som samlas kring visionen ”partnering for a better world”. Initiativet togs från University of Otaga, Nya Zeeland, och efter ett noggrant urval knöts ytterligare sex lärosäten till nätverket: Dartmouth, Queens, Durham, Tübingen, Uppsala och Western Australia.
Matariki-nätverket startade 2011 och när rektorerna möttes nu i veckan vid Otago University signerades ett nytt MoU. Under mötet diskuterades strategier och prioriteringar för framtiden. Genomgången visar att det är ett livaktigt nätverk med många aktiviteter inom gemensamma forskningsteman och sju olika workhops är redan planerade för 2016.
Uppsala universitet genom Isak Stoddard har tillsammans med Otago tagit ett uppskattat initiativ till ”Global citizenship programme”, och det blir en workshop kring detta i Uppsala i april. Vårt initiativ med Matariki fellows blev särskilt uppmärksammat och flera av de andra universiteten kommer att följa efter. Under 2016 kommer sex forskare/lärare från UU besöka ett partneruniversitet under 3-6 månader. En ny viceordförande utsågs, Philip Hanlon från Dartmouth, jag som ordförande är tacksam att ha en engagerad viceordförande att samarbeta med.
Matarikinätverket ordnade en gemensam alumnträff i Auckland innan mötet i Dunedin. Det blev mycket uppskattat av våra alumner som även uppskattade möjligheten att få kontakt med alumner från andra Matarikiuniversitet, ytterligare ett exempel hur vi kan stärka varandra.
Nu dröjer det innan vi rektorer ska ses igen i den här konstellationen, det blir hösten 2017 i Dartmouth, men vi har video- och telefonkonferenser varje termin för att föra samarbetet vidare. När vi arbetar med grupper som är spridda på olika delar av jordklotet är det viktigt att använda tekniken så att vi minskar resandet. Efter samgåendet med Gotland är vi betydligt mer välutrustade och vana att använda videoutrustning för möten.
Nu är jag på väg hemåt igen – en lång resa som ger tid till eftertanke och planering inför veckan. Kommande vecka är det möte med facken, diskussion om ledningsutredningen med senaten, träff med Ann Fust för att diskutera karriärutredningen. Förutom vanliga veckomöten med ledningsråd ska vi träffa Hum-sams dekaner och jag hoppas hinna vara med och fira 10-årsjubileet för det nya läkarprogrammet.
Jag funderar en hel del på de skriverier som varit i tidningarna på sistone om kvalitet i utbildning, dimensionering och omtentor. Jag tycker att mina rektorskollegor, Astrid (Stockholms universitet) och Torbjörn (Lunds universitet) har skrivit bra inlägg om detta på sina bloggar. Jag instämmer helhjärtat i att aktiv studentmedverkan och starkt studentinflytande inte är något hot mot utbildningens kvalitet, utan tvärtom bidrar till att stärka den! Omtentors vara eller inte vara, dimensionering och resursfördelning kan diskuteras länge. Vi har, tillsammans med många andra, lyft fram svagheterna med det resursfördelningssystem som finns idag och har funnits sedan början på nittiotalet. Det gamla systemet i sig har inte gett en dramatisk kvalitetsförändring på sistone men det finns andra goda skäl för att göra en grundlig översyn, det har vi framhållit många gånger. Och huvudproblemet är inte genomströmningskravet utan den långsiktiga urholkningen av prislapparna.
Fler eller färre studenter? Vem ska ha rätt till högre utbildning i vårt samhälle? Uppsala universitet drar sedan flera år ner antalet platser. Minskningen döljs delvis genom det tillskott som kom i och med samgåendet med Gotland när vi tittar på totalsiffrorna. Neddragningarna kommer att fortsätta framöver eftersom vi har fått ett minskat uppdrag under senare år och fortfarande har viss överproduktion, dvs vi utbildar fler studenter än vad som ersätts inom takbeloppet från staten. Redan nu hör vi inom universitetet kraftfulla rop om att nedskärningarna får negativa effekter. Fristående kurser blir allt färre, utbudet alltför avsmalnat och det livslånga lärandet är hotat. Inom naturvetenskap och teknik både vill och kan man starta nya utbildningar som efterfrågas av studenter och arbetsgivare.
Uppsala är och ska vara ett forskningsuniversitet – idag svarar forskningen för drygt 70 % av vår omsättning. Samtidigt är jag en stark anhängare av vad som står i våra mål och strategier och som också slås fast i Magna Charta. Utbildning och forskning hör ihop det är en av grundpelarna för vad som definierar ett universitet för mig. Med flera års av neddragning på antalet platser och så många motiverade studenter som inte kommer in på vårt universitet så är min slutsats: vi behöver fler, inte färre platser.
