Idag har vi utsett ett nytt rektorsråd för god forskningssed. Stefan Eriksson har länge undervisat i och varit engagerad i forskningsetiska frågor och får nu en tydligare roll i det förebyggande arbetet inom universitetet. God forskning kräver god forskningssed. I universitetets riskanalys identifieras minskat förtroende för forskning som en viktig risk. Vi måste själva ta ansvar, både för att upptäcka och hantera brister och jobba förebyggande med kvalitet och forskningsetik. Det handlar om att varje dag främja en intern kultur där det finns ett levande samtal om forskningsetiska frågor. När det brister måste det finnas ett rättssäkert och tydligt system som hanterar anmälningar, både på lärosätesnivå och nationellt. Att det inrättas en nationell instans fråntar på intet sätt vetenskapssamhället och lärosätena från ansvar. Tvärtom.

Sedan fallet Macchiarini har lärosäten runt om i landet upplevt ett ökat antal anmälningar om oredlighet. Till stor del har omvärldens intresse för vetenskaplig oredlighet varit nyttigt och bidragit till att den interna forskningsetiska diskussionen inom lärosätena intensifierats. Frågan om förtroendet för forskningen har också seglat upp som en politisk fråga och minister Hellmark-Knutsson meddelade nyligen att en ny nämndmyndighet är på gång för hantering av oredlighetsärenden. Veckan innan kom också ett hastigt beslut att ge forskningsråden tillstånd att frysa anslag under oredlighetsutredningar. Här är det dock viktigt att tänka igenom konsekvenserna. Forskningsanslag försörjer ofta flera forskare. Då finns det en risk att tredje part drabbas och ytterst hela forskningsområden.

Med de erfarenheter som nu finns från oredlighetsfall står det klart att flera områden behöver ses över för att uppnå det vi vill: Att på ett rättssäkert sätt sortera bort fusk i forskningen utan att oskyldiga drabbas. Det är viktigt att även politiker, myndigheter och finansiärer agerar på ett ansvarsfullt sätt. Att hantera misstankar om oredlighet handlar självfallet om att värna forskningens trovärdighet och integritet, men det måste kunna göras utan att forskarkarriärer och i värsta fall hela forskningsområden omkullkastas. Därför måste konsekvenserna av beslut vara noggrant genomtänkta. Några viktiga frågor att beakta är:

  1. Utred skyndsamt. Idag tar processen för lång tid. Det är inte tillfredsställande att ett brott hinner preskriberas för att det tagit för lång tid. Inte heller att den som är oskyldig under lång tid tvingas befinna sig i en utsatt situation där omgivningens förtroende svajar.
  2. Utred noggrant. Detta kräver att hänsyn tas till alla de enskilda individer som deltar i ett samarbete. Forskning sker ofta i mindre eller större samarbeten, där var och en tar ansvar för olika saker. Döms alla lika när en gjort fel får man en arbetsmiljö som präglas av misstänksamhet och kontroll istället för tillit och samverkan. I en sådan miljö tynar kreativiteten.
  3. Rimliga konsekvenser. Konsekvenserna måste bli rimliga utifrån det som skett, och beslutas av rätt instans. De sammantagna ”straffen” från ansvarsnämnder, finansiärer, vetenskapssamhället och medier kan annars bli orimliga i förhållande till det fel som begåtts. Konsekvenserna för tredje part av regeringens beslut att tillåta forskningsråden att frysa anslag under utredning behöver som sagt utredas.
  4. Överväg grader på skalan. Dagens system är trubbigt, det är antingen eller, svart eller vitt. Ett slarvigt misstag utan uppsåt betraktas som oredlighet på samma sätt som att medvetet fabricera falska forskningsresultat. Vi menar att grader av allvar vid bedömningen bör diskuteras.
  5. Skilj på oredlighet och vetenskapliga kontroverser. Att misstänkas för och utredas för oredlighet är oerhört påfrestande och sker inte sällan för öppen ridå, då medierna visat stort och befogat intresse för frågorna. Samtidigt bidrar det öppna digitala landskapet till en skyddslöshet för individen som riskerar få sitt namn draget i smutsen, innan skuld visats. Det är viktigt att inte anklagelser om oredlighet ersätter en grundlig – och kritisk – vetenskaplig diskussion. Ibland visar sig misstankar i slutänden handla om vetenskapliga kontroverser och i sämsta fall personliga konflikter. Om oredlighetsanklagelser används som slagträ i debatten hamnar vi snett. Då förvandlas vetenskaplig prövning och diskussion till juridik och vad händer då med vetenskapen?