Översyn av styrsystem och resursfördelning

Igår kunde vi läsa i SvD att regeringen under nästa år planerar en översyn av styrning och resursfördelning till lärosätena. Det är bra. Regeringen har tidigare visat intresse för ökade basanslag och långsiktighet i politiken, och även pekat på att det behövs nya modeller för styrning bortom den alltmer kritiserade New Public Management-modellen. Detta är i linje med vad Uppsala universitet länge efterfrågat så det finns anledning av vara optimistisk.

Samtidigt rymmer artikeln antydningar om att lärosätena inte sköter sig och att styrningen behöver stärkas. Ministern talar om att man vill ge universitet och högskolor rätt förutsättningar att möta de stora samhällsutmaningarna, och om incitament att utveckla verksamheten ”i enlighet med de lagar, förordningar och mål som riksdag och regering har fastställt för ­högre utbildning och forskning”. Här är det viktigt att påminna om det som också nämns i artikeln – tillit.

Vi ifrågasätter på intet sätt kontrollen av att vi sköter våra myndighetsåtaganden på ett rättssäkert sätt och av att vi har fokus på kvalitet i vår verksamhet. Det är missriktat att antyda att svenska lärosäten inte sköter sig och följer lagar och regler. Det gör vi – även när det får absurda effekter och uppenbart hämmar exempelvis vår samverkan eller internationalisering. Men vad som är rätt förutsättningar för att utveckla forskning och undervisning på bästa sätt måste i första hand vara en fråga för lärosätena att avgöra – i förtroendefull dialog med samarbetspartners i näringsliv och samhälle. Med ömsesidig respekt för roller och integritet skapas tillit och förtroende inom lärosätet och därmed rätt förutsättningar för utveckling.

Vi har tyvärr på senare tid sett initiativ som snarare går i motsatt riktning. Högskolan Dalarna har nyligen tvingats bedriva utbildning och forskning på två nya orter – utan förankring i vare sig lärosäte eller styrelse. Här togs ingen hänsyn till lärosätets egna förutsättningar och strategiska övervägningar, vilket inte gynnar utveckling och kvalitet. Vad vi behöver är väl förankrad förståelse för vad som driver framgång inom akademin.

Ministern talar om utfallet det senaste decenniets relativt omfattande satsningar på excellens och strategiska forskningsområden i termer av oönskade effekter som koncentration av resurser till ett fåtal lärosäten. Från de svenska forskningsuniversitetens perspektiv är det oroande. Om Sverige skall vara en kunskapsnation med ledande forskningsuniversitet måste vi våga kraftsamla runt de miljöer där förutsättningarna att bedriva världsledande forskning är störst.

Comments are closed.