Forskningsinfrastrukturens finansiering och organisation är en högaktuell och central fråga för hur Sverige ska utvecklas som forskningsnation. Vi har skrivit om frågan tidigare på bloggen och liksom många andra lyfte vi fram den i vårt inspel till forskningsproppen. I tisdags kom ett kort pressmeddelande från regeringen som berättade att det kommer medel för såväl forskningsinfrastruktur som basanslag i höstens budgetproposition. Redan nästa år höjs såväl basanslag som projekt- och infrastrukturmedel till Vetenskapsrådet, sammanlagt satsas drygt 2.7 miljarder. Det är positivt att signalerna gått fram men vi ska förstås noggrant läsa detaljerna i forskningspropositionen som väntas under hösten.

Vi ser också med spänning fram emot den utredning som Tobias Krantz just påbörjat, om just forskningsinfrastrukturens finansiering, organisation och prioritering. Landskapet för forskningsinfrastruktur är fragmenterat, med många internationella kopplingar. En genomlysning av systemet och de utmaningar vi brottas med är något vi efterfrågat från lärosätenas sida länge.
I tisdags var Tobias Krantz på Uppsala universitet. Han träffade företrädare för FREIA-laboratoriet och e-infrastrukturen SNIC och avslutade eftermiddagen som inledare på ett rektorsseminarium om forskningsinfrastruktur.

Professor Olof Karis berättar om Freialab under Tobias Krantz besök

Det blev ett bra seminarium, med ett 30-tal glest grupperade deltagare i Humanistiska teatern och mer än 120 deltagare via zoom. Många viktiga frågor kom fram. Det behövs en tydlig struktur med tydliga mandat och en långsiktig finansiering för de stora anläggningarna. Men det gäller att samtidigt ta vara på nyskapande bottom-up. Forskningens behov behöver stå i centrum och lärosätena behöver vara med och påverka. Att skapa långsiktighet och förnyelse samtidigt är inte lätt. Det kommer inte att finnas en modell som passar för all forskningsinfrastruktur. ScilifeLab är ett framgångsrikt exempel på en distribuerad infrastruktur med många ihopkopplade plattformar och faciliteter som lyckats med både långsiktighet och förnyelse.

Inte heller när det gäller finansiering kommer det att finnas en enda lösning. Avgifter passar till exempel för vissa infrastrukturer, men inte för andra. Det talas ofta om att näringslivet kan bidra till finansieringen, men vid en internationell utblick bidrar de i bästa fall med cirka 10 procent av kostnaderna. Däremot är möjligheterna stora att se gemensamma intressen som leder till gemensamma projekt med näringslivet.

Diskussion om forskningsinfrastruktur live och på zoom

Något som också behöver diskuteras ingående är hur vi ser på balansen investeringar och drift . Vissa infrastrukturer, inte minst inom humaniora och samhällsvetenskap, kräver visserligen inga höga initiala investeringskostnader, men tar fler år att bygga upp. Det kan därför vara mer konstruktivt att istället se det som uppbyggnadsfas och driftsfas för att få bättre effekt av finansieringen. Överhuvudtaget behöver utredningen låta konsekvensanalys bli ett genomgående tema.

Storskalig nationell e-infrastruktur är en annan viktig fråga som diskuterades. Tillgång till beräknings- och lagringsresurser är central för att andra infrastrukturer ska fungera effektivt och föra forskningen framåt. E-infrastrukturen kan därför ses som infrastrukturernas infrastruktur. Man behöver bygga på det som finns och hitta en sammanhållen organisation med långsiktig finansiering som utgår från forskningens behov. Ett annat område som inte får glömmas bort är instrumentering och acceleratorutveckling, som FREIA-laboratoriet är ett exempel på. Denna viktiga teknikutveckling för infrastrukturerna, som ofta gynnar näringslivet i nästa led, hamnar mellan stolarna i finansieringen och behöver synliggöras.

Det är ett omfattande direktiv Tobias Krantz fått och vi bidrar mer än gärna till arbetet. Vi ska då fokusera på det viktiga och inte glömma att vissa saker kan vi, och bör, vi lärosäten göra själva. Krantz, som genomgående visade stort intresse för frågeställningarna, varnade för alltför höga förväntningar på utredningen och vi inser förstås att den inte kommer att kunna lösa allt. Men vi hoppas att den åtminstone ska ta oss en bit på vägen.

Dela denna bloggpost