Klimatkris, antibiotikaresistens, psykisk ohälsa bland unga, misstro och splittring mellan grupper i samhället, hot mot demokratiska fri- och rättigheter, säkerhet och fred. För att möta stora samhällsutmaningar behövs kunskaper som bara forskning kan ge. Vi axlar gärna vårt ansvar att bidra till en bättre framtid för kommande generationer och hoppas att det finns en tydlig och bred vilja från politiskt håll att ge oss förutsättningar att göra detta.

Idag har vi skickat in vårt inspel (som finns att läsa här) till regeringens forskningsproposition, som väntas nästa höst och ska staka ut vägen för forskningspolitiken från 2021. Vi föreslår en ökad nationell ram på 3,5 miljarder, fördelade på ökade basanslag, excellenssatsningar relaterade till samhällsutmaningarna samt satsningar på forskningsinfrastruktur. Detta krävs för att Sverige ska kunna stärka sin position som ledande kunskapsnation och bidra till att lösa samhällsutmaningarna. Som internationellt forskningsuniversitet verkar vi i ett internationellt sammanhang och påverkas följaktligen av förändringar i omvärlden. Kronkurser, EU-ekonomi, konkurrens om kompetens från andra länder är bara några av många omständigheter som direkt påverkar oss.

Forskningspolitiken behöver vara kvalitetsdrivande och långsiktig, det måste finnas utrymme att prova nya vägar. Det senaste decenniet har lärosätenas strategiska rådighet minskat. Basanslagens andel av den samlade finansieringen har krympt, och kraven på vad de ska räcka till har ökat. Externfinansierade projekt och forskningsinfrastrukturer, som blir allt dyrare, ska medfinansieras med samma medel.

Förra veckan intervjuades Vetenskapsrådets huvudsekreterare för forskningsinfrastruktur, Björn Halleröd, och Eva av UNT om behovet av finansiering av forskningsinfrastruktur. Ny avancerad teknik ger oss nya fantastiska möjligheter men är dyr, kräver internationellt samarbete och påverkas av en rad omvärldsfaktorer. Det kostar helt enkelt alltmer att forska. Björn Halleröd uttryckte i artikeln oro över situationen där de stora universiteten, som tar huvudansvaret för anläggningarna, drabbas: ”Till slut drabbas den avancerade forskningen. Sverige blir en svagare forskningsnation eftersom så mycket av dagens forskning kräver avancerad infrastruktur”. Detta är en ödesfråga för svensk forskning. Det måste till en rejäl satsning på forskningsinfrastruktur om det inte ska få allvarliga konsekvenser för forskningen och för Sverige som kunskapsnation. Vi upplever att det finns en utbredd enighet om detta bland våra kollegor och partners. I detta sammanhang vill vi varna för åtgärder som bara handlar om att flytta medel. Att kalla en omfördelning från en finansiär till en myndighet för en satsning, som minister Matilda Ernkrans gjorde i nämnda artikel, är att blanda bort korten och gör ingen skillnad för den långsiktiga utvecklingen.

Forskning och högre utbildning är ett område där partiöverskridande enighet bör vara möjlig. Alla politikområden gynnas av kunskapsutveckling. Genom inspelen från lärosätena finns förutsättningar för politikerna att få en bra inblick i vad som krävs.

Även om forskning och innovation står i fokus för den kommande propositionen lyfter vi också fram att det är hög tid för Sverige att göra en satsning på den högre utbildningen. De så kallade ”prislapparna” har successivt urholkats. För att realt satsa lika mycket på varje student idag som vi gjorde för 25 år sedan skulle nära sju miljarder behöva tillföras som kvalitetsförstärkning. Detta handlar inte i första hand om att stärka universiteten; det är en investering i att rusta dagens unga med kunskaper för att möta dagens och morgondagens utmaningar. Bäst vore en separat utbildningsproposition, men då ingen sådan aviserats väljer vi att inkludera utbildningen i vårt inspel till forskningspropositionen. Det finns ju också starka kopplingar mellan forskning och utbildning, de är varandras förutsättningar vid ett forskningsuniversitet som Uppsala.