Gästbloggare: Hillevi Englund och Sara Gredemark
Om akademin börjar med att invälja fruntimmer, var på de skapade varelsernas skala skall den då sluta?” Det var ett argument som 1889 lyftes mot att välja in Sonja Kovalevsky i Kungliga Vetenskapsakademien, KVA. 130 år senare konstaterar stiftelsen Allbright i sin rapport ”Vetenskapsmannen inte kvinna” att argument med samma andemening fortfarande frodas på svenska lärosäten.
Meritering är forskande kvinnors bästa vän, konstaterade Fredrik Bondestam när han inledde Uppsala universitets Almedalseminarium om ojämställdheten i akademin på måndagsförmiddagen. För trots både nationella rekryteringsmål för professorstjänster och välmeriterade kvinnor så talar statistiken sitt tydliga språk – det går oerhört trögt med jämställdheten på högre positioner vid svenska lärosäten.
På seminariet, lett av Anneli Häyrén, Centrum för genusforskning, diskuterades vilka effekter en ojämställd akademi ger kvaliteten i universitetens forskning, utbildning och nyttiggörande. I panelen deltog Amanda Lundeteg, VD Allbright, Johanna Rickne, professor Stockholms universitet, Fredrik Bondestam, föreståndare Nationella sekretariatet för genusforskning, Lars Magnusson, professor Uppsala universitet och Jonas Åström, chef Uppsala universitet Innovation.
Panelen från vänster: Lars Magnusson, Amanda Lundeteg, Fredrik Bondestam, Johanna Rickne, Jonas Åström
Panelisterna bekräftade att ”den akademiska maskulinitetens genikult” fortfarande finns kvar inom akademin, och att om det enbart hade handlat om formella meriter vid tillsättning av professurer så hade vi inte haft dagens situation där mer än 70 procent av dessa tjänster innehas av män. Så vad mer är det som styr? Var finns problemen, hur ser de ut och framförallt – hur hänger de samman?
Fredrik Bondestam betonade vikten av att HR-frågor, villkor för forskning samt normer och strukturer på både individ- och organisationsnivå behöver adresseras som en helhet. Riktade satsningar för ökad jämställdhet som inte tar hänsyn till helhetsbilden blir oftast punktinsatser som inte förändrar problematiken i grunden. Dessutom kompenseras de ofta av en ”återställningsmekanism” som bidrar till att vidmakthålla befintliga strukturer.
Finns det hopp om förändring? Hur kan vi arbeta framöver för att efter 542 år förändra den ojämställda akademin? Några förändringsförslag från panelen var:
- extern bedömning vid tjänstetillsättning för att motverka homogena forskargrupper
- formell kvotering som verktyg för ökad jämställdhet
- beakta helhetsbilden och se över hela processen fram till professorsgraden
- ökad utbildning i jämställdhetsfrågor och ökad uppföljning av verksamheten
- göra processen för tillsättning av postdoktorer mer transparent och tydlig
