Under ett antal år har det förts en allmän och, om vi ska vara ärliga, inte särskilt förpliktigande diskussion om Open Access (öppen tillgång till vetenskapliga publikationer). Forskningsresultat, i synnerhet resultaten av offentligt finansierad forskning, bör publiceras i former som gör dem fritt tillgängliga. Därom har i princip alla intressenter varit överens. I senaste forskningspropositionen skriver regeringen att ”målbilden är att en omställning till öppen tillgång till forskningsresultat inklusive vetenskapliga publikationer, konstnärliga verk och forskningsdata bör vara genomförd fullt ut senast inom tio år” (Prop. 2016/17:50, s.107).

De senaste månaderna har en intensiv diskussion i ämnet flammat upp både i Sverige och andra länder. Övergången till öppen tillgång omgärdas plötsligt av skarpa och principiella målkonflikter och olösta problem. Det är en viktig diskussion. Ingen är emot öppen tillgång som sådan. Att framgångsrikt genomföra en övergång till öppen tillgång kräver emellertid tydlighet (vilket eller vilka är de problem som ska lösas?), respekt för forskningens frihet (i Sverige är forskarnas rätt att fritt välja publiceringsform lagstadgad) och insikt om att väl utformade vetenskapliga publiceringssystem är en viktig del av forskningens inbyggda kvalitetssystem (genom peer review innan publicering).

Det som ställt frågan på sin spets är den så kallade Plan S, som presenterades i september 2018. Bakom planen står ett antal tunga forskningsfinansiärer, främst i Europa, som gått samman i vad som kallas cOAlition S. Plan S säger, förenklat, att all forskning som finansieras via dessa finansiärer redan från och med 2020 ska publiceras på sådant sätt att publikationerna från första dag är öppet tillgängliga, och den så kallade hybrid-modellen för öppen tillgång döms samtidigt ut. I januari kom en så kallad implementeringsplan som innehåller en del förtydliganden.

I Sverige valde Formas, Forte och Riksbankens jubileumsfond i höstas att ansluta sig till koalitionen och ställa sig bakom Plan S. Vetenskapsrådet säger sig stå bakom grundtankarna i planen, men har avstått från att ansluta sig på grund av den snäva tidsplanen.

På en nivå är vi alla överens. Öppenhet ligger i forskningens natur. Forskningsresultat publiceras just för att få spridning, för att kunna läsas och diskuteras av och med andra forskare inom och utom universitetsvärlden och i förekommande fall av en bredare allmänhet.

På en annan nivå går uppfattningarna starkt isär. Det gäller särskilt synen på dagens publiceringslandskap. Inom de flesta forskningsfält finns en gemensam och djupt förankrad syn på vilka tidskrifter som räknas till de främsta, och i dessa strävar forskare i hela världen efter att publicera sina bästa artiklar. Det kan för forskare vara helt avgörande för den akademiska karriären att lyckas publicera sig i sådana tidskrifter. Långt ifrån alla av dessa tidskrifter fyller idag de krav på öppen tillgång som Plan S ställer. Vissa av dem, men inte alla, ägs av de stora förlagshus vars monopolliknande ställning och ständigt ökande priser med rätta upprör oss.

Plan S försöker åstadkomma en global och generell övergång till en ny affärsmodell inom all akademisk publicering, där tidskrifter tar betalt av dem som publicerar istället för av dem som läser. Om denna modell har förutsättningar att slå igenom globalt vet ingen idag. Det är ett av problemen.

Två mäktiga intressen står emot varandra – tunga forskningsfinansiärer i ena ringhörnan och mäktiga mediekonglomerat i den andra. I mitten står de enskilda forskarna som gärna publicerar öppet men framförallt vill publicera i de kanaler som ger deras forskningsresultat bäst spridning och status, och som bäst bidrar till att de kan etablera sig som självständiga forskare och hävda sig i en akademisk karriär, oavsett om den skall ske i Sverige, Europa eller någon annan del av världen.

Universiteten har hittills inte tagit någon framträdande roll i denna diskussion. Det bör vi nog göra. Vårt ingångsvärde bör då vara att med respekt för forskningens frihet understödja en omställning mot öppen tillgång som bidrar till kvalitet och relevans, och motsätta oss förslag som begränsar forskningens frihet och/eller undergräver dess kvalitet och relevans.

I ett sådant perspektiv ser vi, som ledning för Uppsala universitet, fyra invändningar mot Plan S, utöver att tidsplanen är orimligt pressad.

1. Plan S äventyrar forskningens frihet
En viktig del av forskningens frihet är att forskare har rätten att fritt välja publiceringsform. I Sverige är denna rätt till och med lagstadgad. Plan S hotar denna grundläggande frihet, som ytterst är till gagn för det allmänna goda.

2. Plan S löser bara delar av problemet
Planen försöker lösa flera problem som i själva verket kan ha olika lösningar. Man vill uppnå minskade kostnader, mer innovation samt öppen tillgång till forskningsresultat för skattebetalarna. Plan S anger en väg som förvisso om den genomförs ger öppen tillgång, men som inte garanterar lägre kostnader och har oklara effekter på innovation och kvalitet. Argumenten för att denna väg skall vara allenarådande är inte övertygande.

3. Plan S underskattar kvalitetsfrågan
Välfungerande publiceringssystem driver kvalitet, och vetenskaplig meritering bygger i betydande grad på publicering i väl fungerande kanaler. Plan S underskattar värdet av den investering som över tiden gjorts, ytterst av forskarsamhället som helhet, för att etablera tidskrifter av högsta kvalitet. Att vid bedömning av vetenskaplig skicklighet lägga avgörande vikt vid överförenklade indikatorer såsom tidskrifters impact factor är fel. Men det vore lika fel att helt bortse ifrån om vetenskapliga arbeten publiceras i tidskrifter med rigorösa kvalitetskrav eller i kanaler som präglas av motsatsen. Dagens publiceringssystem har som en positiv bieffekt bidragit till de standardiserade publiceringsdatabaser som i sin tur ligger till grund för bibliometrisk analys. Plan S riskerar att skapa en skevhet i publicerings- och citeringsmönster som påverkar möjligheten att göra rättvisande bibliometriska jämförelser.

4. Plan S ställer forskarna inför målkonflikter
Forskningsfinansiärerna bakom Plan S har, om man hårddrar det, valt att med hot om sanktioner och indragna anslag göra forskarna till slagträn i kampen mot tidskrifterna och förlagen. Plan S ställer den enskilda forskaren inför orimliga målkonflikter.

Plan S har onekligen ställt frågan om öppen tillgång på sin spets, vilket är bra. Samtidigt finns det grundläggande problem med den valda ansatsen. Vi borde hellre gemensamt försöka skapa förändring i vad som i själva verket är ett under lång tid utmejslat sammanhängande system av forskningsfinansiärer, forskare, och redaktioner/förlag. I realiteten bidrar ju kvalificerade forskare, i de allra flesta fall med sin bas vid våra universitet, i systemets alla delar: som sakkunniga eller ledamöter i de organ hos finansiärerna som beslutar om anslag, som utförare av forskning och författare av vetenskapliga publikationer, och som sakkunniga eller redaktörer i de tidskrifter som publicerar.

Om vi ska få en bra övergång till öppen tillgång behöver vi fora för gemensam systemförändring istället för chockterapi, som riskerar att ge oönskade bieffekter. Och istället för att låsa fast en väg framåt borde vi uppmuntra en mångfald av vägar att nå öppen tillgång. Det vill vi uppmuntra de svenska finansiärer som ställt sig bakom Plan S att överväga.

I skrivande stund kommer besked att RJ omprövat sin ståndpunkt och meddelat att man avser kvarstå i cOAlition S och dess allmänna arbete för öppen tillgång, men inte längre står bakom Plan S i dess nuvarande form. Ett modigt och klokt beslut i detta läge.

Eva Åkesson, rektor
Anders Malmberg, prorektor
Katarina Bjelke, universitetsdirektör
Stellan Sandler, vicerektor
Torsten Svensson, vicerektor
Johan Tysk, vicerektor