Av gästbloggare vicerektor Johan Tysk.
Lite speciellt känns det att komma tillbaka till UCLA. Här disputerade jag matematik i december 1986. Jag kände inte igen mig när jag kom till campus: området har delvis förtätats med många byggnader speciellt inom medicinska vetenskaper. Dagen dominerades av möten med ledande företrädare för UCLA som talade om hur det lärosätet styrs. Här bekymrar sig inte enskilda institutioner om lokalhyra utan dessa kostnader lyfts av centralt. Många initiativ drivs på universitetsgemensam nivå inom till exempel hållbar utveckling och samarbetet med den omgivande metropolen Los Angeles. Gemensamma ”grand challenges” identifierades också inom kampen mot depression och arbetet för ”sustainable cities”.
Vid pausen satt vi vid ett bord under ett parasoll med solpaneler och tillhörande eluttag vid bordet. Hela utrustningen var donerad av en student vars namn och examensår tydligt var angivna vid uttaget.
Slutligen fanns det tid att gå till matematiska institutionen. Vi gick via Kerckhoff Hall med sitt café där jag tillbringat många timmar, till matematiska institutionen. Staben av lärare har förändrats sedan ”min tid” med bland annat en mottagare av Fieldspriset, men lokalerna såg precis ut som på åttiotalet. Mitt i denna förändrade värld fanns ett ögonblick av sentimentalitet och igenkännande. Skaldens ord ”allt vill jag se som jag sett det förr” fångande igenkännandets glädje.
