Den senaste veckan har studieavgifterna för utomeuropeiska studenter uppmärksammat i media och idag meddelade forskningsminister Helene Hellmark-Knutsson att systemet ska ses över.

Jag välkomnar detta, för studieavgifterna infördes 2011 utan en ordentlig konsekvensanalys och utan ett ordentligt stipendiesystem som utlovats. Det är  säkert en del att städa i regelverket efter den hastigt införda reformen  med  krav på full kostnadstäckning. Vid Uppsala universitet tar vi inte ut högre avgift än vad utbildningen kostar, det görs inte heller vid andra svenska lärosäten mig veterligen. I det politisk beslutade systemet med studieavgifter ska vi i beräkningen även ta med kringkostnader. Utbildning finansierad med avgifter blir dyrare än statligt finansierad utbildning. Så orsaken till avgifternas storlek är inte att universitet och högskolor försöker roffa åt sig pengar från betalande tredjelandsstudenter eller via biståndsbudgeten.  Full  fullkostnadstäckning åligger våra lärosäten och vi får inte via statsmedel finansiera verksamhetet för utomeuropeiska studenter.  Vill vi ha tredjelandsstudenter måste studieavgifterna således täcka kostnaderna för såväl administration som marknadsföring. Och marknadsföring behövs när man tvärt går från avgiftsfri utbildning till avgifter med full kostnadstäckning.

Efter att förra regeringen införde studieavgifter för utomeuropeiska studenter 2011 minskade antalet internationella studenter med nära 80 procent vid våra svenska lärosätena. Tack vare aktiva marknadsförings- och rekryteringsinsatser från de svenska lärosätena och olika slags stipendieprogram har en viss återhämtning skett sedan dess, men det är fortfarande stor skillnad jämfört med nivåerna före avgifternas införande. I motsats till många andra länder, har Sverige relativt liten gemensam marknadsföring som studiedestination, detta har lärosätena i stor utsträckning fått klara själva.

Det minskade antalet tredjelandsstudenter vid svenska lärosäten sedan införandet av studieavgifter innebär inte bara en minskad internationell miljö på hemmaplan för svenska studenter, och följaktligen en minskad exponering för nya perspektiv och minskat utrymme för träning i interkulturell kompetens i utbildningen, utan också att den svenska arbetsmarknaden går miste om potentiella värdefulla talanger från länder utanför Europa. Talangmobilitet och s.k. kunskapsdiplomati är även kraftfulla utrikespolitiska verktyg som stater världen över använder sig av för att främja kunskapsuppbyggnad och skapa relationer med framtida beslutsfattare. Internationella studenter och forskare som vistats i Sverige är viktiga vidareförmedlare av svenska erfarenheter, värderingar och kompetenser. Att internationella studenter från hela världen finns i det svenska utbildningssystemet är en viktig kvalitetsfråga. Våra utbildningar bygger på dialog, debatt och diskussion och då är olika erfarenheter och perspektiv en stor tillgång.

En väg att gå, som vi lyft fram många gånger och nu senast tillsammans med UKÄ, SI, UHR och SUHF, är att öka antalet statliga stipendier. De kan riktas mot länder där studenter annars har begränsade möjligheter till utlandsstudier. Därför har Uppsala universitet tillsammans med andra aktörer inom högskolan föreslagit en nationell stipendiestiftelse. Grundplåten bör komma från statliga medel, till exempel avkastningen från Akademiska hus. Att Sverige kan rekrytera och attrahera utländska studenter är en avgörande faktor för att Sverige ska utvecklas som forskningsnation och fortsätta vara ett innovativt och framgångsrikt samhälle.