VR utarbetar på regeringens uppdrag en ny resursfördelningsmodell, som ska innefatta kollegial bedömning av forskningens kvalitet och relevans, och fördela basanslaget till universitet och högskolor så att det premierar kvalitet och prestation i forskning. Uppdraget ska redovisas den 31 december 2014.

Nu i maj presenterar VR ett preliminärt förslag till modell vid möten i Malmö, Umeå, Stockholm och Göteborg. Det presenterade materialet kommer inom kort att finnas tillgängligt på Vetenskapsrådets hemsida.

Prorektor deltog vid presentationen i Stockholm den 12 maj och ger nedan en sammanfattning och reser några kritiska frågor på basis av presentationen och den diskussion som följde.

VR-modellen i sammanfattning

Enligt det presenterade förslaget skall ett lärosätes vetenskapliga kvalitet motsvara 70 procent av det samlade omdömet medan vad man kallar ”kvalitetsutvecklande faktorer” respektive ”forskningens genomslag utanför akademin” ska bestämma vardera 15 procent.

Vetenskaplig kvalitet (nytänkande och originalitet, inomvetenskaplig betydelse och tillförlitlighet) ska bedömas för 24 ämnesgrupper. ”Kvalitetsutvecklande faktorer” och ”forskningens genomslag utanför akademin” utvärderas inom fem bredare vetenskapsområden (teknik, naturvetenskap, medicin, samhällsvetenskap respektive humaniora). Bedömningen av forskningens genomslag ska baseras på fallstudier (impact cases) som lärosätena skall ta fram, två per 50 forskarårsverken. (Det skulle överslagmässigt innebära ett 100-tal fallstudier inom Uppsala universitet.)

Samtliga delbetyg (för ett lärosäte kan det handla om maximalt 24 ämnesbetyg för forskningskvalitet, fem områdesbetyg för kvalitetsutvecklande faktorer och fem områdesbetyg för genomslag) skall anges på en femgradig skala.

Givet regeringsuppdragets ramar är den föreslagna modellen i flera delar rimlig. Icke desto mindre är hela initiativet djupt oroande. Ett flertal avgörande frågor är inte alls berörda.

Hur ska modellen fördela resurser?

Det finns ännu ingen bild av hur den föreslagna utvärderingsmodellen skall fungera som en resursfördelningsmodell.

Hur skall de sammanlagt upp till 34 delbetygen vägas samman till ett ”slutbetyg” för ett lärosäte, och hur skall slutbetyget översättas till pengar? Väger alla ämnesbetyg lika tungt oavsett ämnets storlek i landet respektive inom ett lärosäte? Är betygen absoluta eller relativa? Kan alla lärosäten få högsta betyg inom ett ämnesområde, eller skall panelerna tvingas sätta betygen så att alla ämnen får samma nationella genomsnitt? Eftersom modellen inte skall jämföra olika ämnen med varandra skulle man väl i realiteten behöva sätta upp en ”fysik-pott” som fysikerna i landet får tävla om och en ”historie-pott” för historikerna etc.

Det går heller inte i nuläget att göra sig någon bild av hur stora resurser som modellen skulle omfördela mellan lärosätena. Regeringen har deklarerat att 20 procent av basanslaget skall fördelas via modellen, men det säger inget om omfördelningens storlek. Dagens omfördelningsmodell (”tombolan”) som i teorin omfördelar 10 procent av basanslaget innebär ju i realiteten bara att några enstaka procent ”byter ägare” från ett år till ett annat. Vad skulle effekten bli om ett lärosäte med, säg, två miljarder i basanslag erhåller slutomdömet 5, medan ett annat lärosäte med 500 miljoner i basanslag får betyget 4 (eller vice versa)? Hur mycket pengar skulle flyttas och står det beloppet i rimlig proportion till resursinsatsen för utvärderingen (det talas om att 700 internationella peers skall städslas, förses med underlag och administreras)?

(Parentetiskt kan nämnas att Uppsala universitets basanslag uppgår till knappt två miljarder. 20 procent innebär att närmare 400 miljoner kronor av Uppsala universitets basanslag skulle lyftas av och läggas in i modellen. Inom vilket spann skulle ett universitet av den storleken kunna vinna eller förlora basanslag på basis av denna utvärderingsexercis: +/- 10 miljoner? 50 miljoner? 100 miljoner? 400 miljoner?)

Principiella frågor

Därutöver finns det mer principiella frågor. På vilket skulle en utvärdering som denna bli kvalitetsdrivande? Handlar det i första hand om att skapa incitament för att förbättra forskningsprestation, kvalitet och relevans för svensk forskning som helhet eller handlar det snarare om att flytta forskningsresurser till de lärosäten där de bäst kommer till användning?

Och vem skall ansvara för att genomföra utvärderingen respektive resursfördelningen? Vetenskapsrådet kan förefalla vara en uppenbar kandidat för att genomföra kvalitetsvärderingen. Men om nu VR skulle ha denna roll, vore det inte värt en tanke att utnyttja det omfattande utvärderingsmaterial som VR i sin ordinarie roll redan har från ansökningsomgångarna, istället för att bygga ut en ny stor organisation?

Däremot är det långt ifrån självklart att VR också skulle sköta den faktiska fördelningen av basanslaget till lärosätena. Enligt förslaget skall utvärderingen genomföras vart sjätte år. Innebär det att fördelningen skall ligga fast i sex år, och vilka incitament för ständig kvalitetsförbättring skapar det i så fall?

Kommer lärosätena att orka driva egna forskningsutvärderingar parallellt med ett nationellt system av denna typ? Om inte, vad betyder det för autonomi och för lärosätenas eget ansvar för forskningskvalitet och strategi? Bland det mest värdefulla i Uppsala universitets två KoF-utvärderingar var interaktionen med panelisterna och deras omfattande skrivna rapporter. Detta värde skulle utebli i den förslagna modellen, som i huvudsak skulle generera ett antal betyg.

Och vart tar forskarutbildningen vägen i modellen? Den resurs som skall omfördelas är ju basanslaget för forskning och forskarutbildning.

Vad händer nu?

De ännu obesvarade frågorna är alltså många. Innan det alls går att bilda sig en uppfattning om den skisserade modellen krävs att VR visar (åtminstone genom någon form av simulering, om så med fiktiva ”betyg”) dels hur utvärderingsresultaten inom olika ämnen och ”delgrenar” skulle vägas samman till ett samlat kvalitetsomdöme för ett lärosäte, dels i vilken omfattning ett sådant omdöme skulle omsättas i ett ökat eller minskat anslag.

Vi behöver också en grundlig diskussion av de mer principiella frågorna om vem som ytterst skall ansvara för kvalitetssäkring av forskningen vid våra lärosäten och vilken aktör som skall svara för att fördela det statliga basanslaget för forskning och forskarutbildning till landets lärosäten.

Här kan avslutningsvis nämnas att både senat, dekanmöte och konsistorium vid Uppsala universitet, när kvalitetsfrågor diskuterats, argumenterat för att det av både principiella och strategiska skäl är viktigt att universitet behåller kontrollen över och ansvaret för sina grundläggande kvalitetssystem.