Idag finns en krönika av prorektor Anders Malmberg om forskningsnytta, samverkan och nyttiggörande  i UNT-bilagan Uppgång (nr 6, september 2013, s. 20). Frågan är aktuell och viktig eftersom den ingår som en del utformandet av ett nytt system för statens forskningsfinansiering. Det kan vara svårt att leta sig fram till texten nätet. Därför återger vi den i sin helhet här:

”Universitet är kvalitetsdrivna institutioner som självständigt utvecklar och förmedlar ny kunskap genom forskning och utbildning. Ledstjärnan är högsta akademiska kvalitet till största möjliga gagn för samhället. Via samverkan bidrar universitet till näringslivets och samhällets utveckling. Ett aktivt samspel med det omgivande samhället bidrar samtidigt till forskningens och utbildningens vitalitet och kvalitets­utveckling. Därför är det naturligt och positivt att kunskapens nyttiggörande blir föremål för statsmaktens intresse.

Regeringen vill ha en ny modell för att fördela forskningsmedel till lärosätena. Modellen ska utformas gemensamt av forskningsråden och Vinnova. Man vill skapa en kvalitets­baserad omfördelning – mer pengar till de lärosäten där forskningskvaliteten är högst. Så långt är allt gott och väl. Till Vetenskapsrådet skriver man emellertid att den nya modellen förutom vetenskaplig kvalitet ska bedöma ”forskningens relevans och nytta för samhället”. Av Vinnova beställer man ”metoder och kriterier för bedömning av presta­tion och kvalitet i lärosätenas samverkan med det omgivande samhället”. Skillnaden kan tyckas subtil men är i verkligheten avgörande. Skrivningen till Vetenskapsrådet är djupt problematisk, medan uppdraget till Vinnova är högst rimligt.

Att fördela pengar utifrån bedömningar forskningens nytta är – hur vällovligt det än kan låta – både komplicerat och farligt. När forskning framgångsrikt omsätts i företagande handlar det ofta om komplexa samspel mellan många aktörer under lång tid, och det är svårt att isolera ett enskilt lärosätes bidrag till en sådan process. Men framförallt leder ett sådant system till omfördelning av resurser från ”onyttiga” (läs grundforskning inom naturvetenskap och humaniora) till nyttiga (läs medicin och teknikvetenskap) forskningsområden. Det innebär därmed också en omfördelning från breda universitet med stor omfattande grundforskning till universitet och högskolor med snävare inriktning och mer tillämpad forskning.

Däremot ska vi välkomna ett resursfördelningssystem som stimulerar nyttiggörandet av universitetens kunskaper. Då handlar det inte om att prioritera ”nyttighetsforskning”, utan istället om att skapa incitament för läro­sätena att utveckla ett professionellt arbete för samverkan i olika former och inom samtliga ämnesområden – precis det vi redan gör bra men säkert kan stärka ytterligare i Uppsala. Ett brett universitet fordrar ett brett perspektiv på samverkan och nyttiggörande. Och det handlar om samverkan inom både forskning och utbildning.