Idag arrangerade Vetenskapsrådet och SUHF ett intressant och välbesökt seminarium. Hur ser rörligheten ut vid svenska lärosäten? Hur vill vi att den ska se ut i framtiden? Och vad kan sektorns aktörer göra för att nå dit?
Att svenska lärosäten uppvisar låg rörlighet har ofta påtalats. Inte minst har de internationella bedömarna i de svenska universitetens forskningsutvärderingar (KoF och motsvarande) uttryckt förvåning över den höga andel lärare/forskare som är utbildade vid det lärosäte där de är verksamma. Vid seminariet presenterade Vetenskapsrådets analytiker data som bekräftar denna bild. Vid de flesta större svenska lärosäten har en majoritet av professorerna disputerat vid det egna universitetet: Lund (70 %), Göteborg (68 %), KI och Uppsala (64 %). När det gäller lektorer ligger andelen ytterligare ca tio procentenheter högre.
I gruppdiskussionerna nyanserades bilden. Mobilitet kan betyda olika saker, och det är klokt att tydliggöra om det handlar om dess fördelar för den enskilda individen (ökad självständighet, kompetens och vidsyn), för lärosätet/forskningsmiljön (högre kvalitet, större dynamik) eller för Sverige som kunskapsnation (brain gain/brain circulation).
Oavsett nivå är det också viktigt att minnas att mobiliteten är ett medel, inte ett mål sig. Målet är ju individens förkovran och forskningens förnyelse/kvalitet. Vad vi vill få fram är självständiga och kvalificerade individer som kan bidra till att utveckla kreativa och dynamiska forsknings- och utbildningsmiljöer. Sådana miljöer kännetecknas av:
• Bred och varierad i kompetens (vetenskapliga genombrott bygger ofta på nya kombinationer).
• Arenor för dialog och samverkan (oavsett om det handlar om högklassiga seminarieserier eller diskussionen i kafferummet).
• Öppenhet för nya perspektiv och ansatser.
Det är nästan självklart att framgångsrika miljöer utmärks av rörlighet och utbyten i olika former: ett kontinuerligt inflöde av talangfulla doktorander och post-docs, och en akademisk stab med varierad bakgrund som regelbundet interagerar med kolleger i internationella nätverk genom deltagande i vetenskapliga möten, forskningssamarbeten och längre eller kortare vistelser i andra ledande miljöer.
Två typer av åtgärder förefaller särskilt viktiga. För det första fordras öppna och transparanta rekryteringsprocesser på alla nivåer (doktorander, postdocs, meriteringsanställningar, professurer) liksom ansträngningar att skapa attraktiva erbjudanden, för att kunna dra till sig verkligt duktiga forskare/lärare utifrån. Sedan krävs stöd vid själva inflyttningen: visum, uppehålls- och arbetstillstånd, assistans när det gäller bostad, skolor etc. Här finns förbättringspotential för lärosätena både när det gäller regelverk och administrativ hantering.
För det andra behöver rörligheten bland dem som redan är på plats understödjas. Doktorander kan ges möjlighet att ta kurser på andra håll, lärare att delta i utbyten, forskare att åka på sabbatstermin, grupper att bygga nätverk. Det är ofta inte särskilt kostsamt, men det är antagligen så att vi på alla nivåer tenderar att satsa för lite på sådana stimulanser.
Anders Malmberg
