Frågor om kvalitetsstyrning och resursfördelning får mycket uppmärksamhet just nu, både när det gäller forskning och utbildning.

I veckan som gick var Svenskt näringsliv särskilt aktiva i debatten. I tisdags gick man ut med förslag till en ny modell för fördelning av utbildningsresurser  och i onsdags arrangerade man ett seminarium runt en ny rapport om fördelning av statliga forskningsresurser .

Forskningsresurser

Svenskt Näringsliv har låtit undersöka hur den nya fördelningsmodell för de direkta forskningsanslagen som infördes med 2008 år forskningsproposition (den s.k. ”tombolan”) implementerats och vilka effekter den haft på universitetens interna fördelning av forskningsmedel. Har det inneburit en förändring som på sikt kommer att leda till ökad kvalitet och nyttiggörande?

Mycket har hänt sedan regeringen införde den nya modellen. Idag fördelas tio procent av de direkta forskningsanslagen i konkurrens mellan lärosätena. På universitets­övergripande nivå har sex av tio undersökta lärosäten själva (däribland Uppsala universitet) infört prestations- och kvalitetsbaserade fördelnings­modeller, och det är ännu vanligare när fakulteterna fördelar forskningsmedel till institutionerna. Av totalt 37 undersökta fakulteter har 34 någon form av prestationsbaserad fördelning.

Man får bilden att Svenskt näringsliv snarast är överraskade av omfattningen på den kvalitetsbaserade omfördelning som sker mellan vetenskapsområden, fakulteter och institutioner. Bilden att universiteten är dåliga på omfördelning, prioritering och förnyelse kommer delvis på skam. Vad Svenskt näringsliv däremot efterlyser är ekonomiska incitament som premierar nyttiggörande och forskning i samverkan.

Utbildningsresurser

På utbildningssidan fördelar ju staten från och med i år att särskilda kvalitets­medel till lärosätena på basis av hur många av deras studenter som finns i utbildningar som erhållit omdömet ”mycket hög kvalitet” i HSV:s (numera UKÄ:s) utvärdering.

När det gäller den högre utbildningen väljer Svenskt näringsliv ett högre tonläge. Man talar om ”systemfel” och vill i framtiden se att dagens ”studentpeng” och den nya ”kvalitetspengen” kompletteras med en ”examenspeng” och en ”etableringspeng”.

Examenspengen skall skapa ”drivkrafter för lärosätena att uppmuntra studenter att ta sig från lägre till högre nivåer i systemet för att slutligen plocka ut sin examen”. Etableringspengen skall premiera lärosäten som är ”duktiga på att utforma utbildningar, inte minst genom samverkan med näringslivet, som leder till att studenter får jobb”

På ett plan kan man sympatisera med tanken bakom förslaget. Det är självklart att målet är att de studenter som påbörjar en utbildning framgångsrikt skall avsluta den, och lika självklart är att vi vill att de studenter som genomgår högre utbildning skall stå väl rustade för både arbetsmarknad och mer generellt att för anta framtidens samhällsutmaningar. Samtidigt får man en känsla av att de principiella och praktiska problemen med förslagen är grovt underskattade.

Principiella frågor

Även om de flesta är överens om att det är rimligt att fördela en del av statsanslaget efter kvalitets- och prestationsrelaterade indikatorer, är det viktigt att man är klar över vad man vill åstadkomma och vilka risker och problem som följer med.

Ett mål kan vara att skapa incitament för att generellt öka kvalitet och prestationer, dvs att utveckla hela sektorns eller organisationens verksamhet (”alla skall stimuleras att bli bättre”). Ett annat kan vara att omfördela resurser till de lärosäten, utbildningsområden och forskningsfält där kvalitet och prestations­förmåga är högst, d.v.s. att ställa om verksamheten (”resurserna skall gå dit där de kommer till bäst användning = mest pang för pengarna”).

Om incitamenten är det primära är utmaningen att finna indikatorer som ligger så nära de verkliga målen som möjligt. Det är väl känt att ekonomiska morötter har en tendens att bli starkt styrande, och om det finns ett glapp mellan målet och indikatorn kommer beteendet tendera att styras i riktning mot att maximera utfallet på indikatorn snarare än det bakomliggande målet (jfr begreppet ”den dolda läroplanen”).

Ett annat problem med att använda ekonomisk belöning som incitament är att det kan skapa orimliga effekter i nästa led. Om vi nu vill stimulera bättre prestationer mot löfte om premiera dem som lyckas bäst genom att omfördela resurser uppstår raskt onda och goda cirklar. En utbildning eller ett forskningsområde som fungerar dåligt blir knappast bättre av minskade resurser, och det kan ifrågasättas om det verkligen alltid är den mest välfungerande verksamheten som bäst behöver en ekonomisk förstärkning. En modell som gynnar de redan starka är inte heller bra för att stimulera förnyelse.

Om målet istället är att omfördela resurser till de fält som är bäst och effektivast eller som av annat skäl bedöms som särskilt viktiga är det tveksamt om prestationsbaserade indikatorer alls är det rätta underlaget. Frågan om vi har för mycket eller för lite forskning eller utbildning inom ett visst område är i grunden ”politisk/strategisk” och bör inte fattas på basis av indirekta prestations- eller kvalitetsmodeller utan snarare utifrån en välgrundad analys och kvalitativ helhetsbedömning (där i och för sig empiriska indikatorer bör utgöra en del av underlaget).

Diskussionen lär fortsätta.

Seminarium den 30 januari kl 13

Ett tillfälle att diskutera forskningskvalitet erbjuds onsdagen den 30 januari. Då kommer Gunnar Öqvist och Mats Benner till Uppsala universitet för att presentera och diskutera rapporten Fostering Breakthrough Research: A Comparative Study, som de skrivit på uppdrag av Kungl. Vetenskapsakademien (KVA). Utgångspunkten för rapporten är data som antyder att Sverige de senaste 20 åren haft en svagare utveckling av forskning med stort internationellt genomslag jämfört med Danmark, Nederländerna och Schweiz. Rapporten påvisar en rad möjliga förklaringar till att svensk forskning tappar internationell konkurrenskraft.

Anders Malmberg och Eva Åkesson