I dagarna granskas Uppsala universitets och andra svenska lärosätens representation och resor av medierna. Vi har policys och riktlinjer för både resor och representation. Under de senaste tio åren har internrevisionen granskat representationen två gånger. Som allt vi gör inom universitetet måste vi tåla både intern och extern granskning. Två gånger om året ska jag som rektor redovisa för konsistoriets ordförande den representation och de resor som jag har genomfört. Det var en rutin som infördes redan under Bo Sundqvists tid som rektor. Det är bra, vi ska kunna granskas!
Extern granskning är bra för då får vi själva tillfälle att reflektera över vad egentligen siffrorna säger. Vem blir bjuden och när? Ska vi bjuda på middag eller är det bättre med en lunch? Eller inget alls? Cirka 10 % av representation och resor rör utbildning. Är det för lite? Vi reser inte för lika mycket som andra lärosäten. Är det bra? Eller är det ett tecken på att vi inte deltar internationellt i den omfattning vi borde? Som ett ledande internationellt universitet är möten med andra en viktig del av vår verksamhet. Både att vi reser iväg och att andra kommer hit till oss vid Uppsala universitet. Resultatet blir vetenskapliga artiklar, olika samarbeten inom både utbildning och forskning. Att då kunna bjuda på en lunch eller en middag är motiverat. Representation kan ses som en investering.
Imorgon fortsätter granskningen av resorna. Jag har en cykel och ett årskort på tåget. Jag åker taxi ibland för att hinna till vissa möten.
