Så kom då forskningspropositionen till sist, denna gång med rubriken ”Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft”. Vad gäller pengarna var det mesta av innehållet känt efter budgetproppen och diverse utspel tidigare i höst. Däremot är det intressant att läsa hur regeringen resonerar kring forskningens förutsättningar och samhällsroll, samt vilka systemförändringar som kan utläsas på och mellan raderna.
Regeringens målbild är lätt att ställa sig bakom: ”Sverige ska vara ett av världens främsta forsknings- och innovationsländer och en ledande kunskapsnation, där högkvalitativ forskning, högre utbildning och innovation leder till samhällets utveckling och välfärd, näringslivets konkurrenskraft, och svarar upp mot de samhällsutmaningar vi står inför både i Sverige och globalt”.
Fram till 2020 kommer basanslaget att öka med 1,3 miljarder kronor. Till denna ökning knyter regeringen stora förväntningar på lärosätena. Vi ska förbättra oss när det gäller jämställdhet, samverkan och nyttiggörande, forskarutbildning och karriärvägar, mobilitet, forskningsanknytning av utbildning samt inte minst ansvar för allt kostsammande forskningsinfrastrukturer och deltagande i EU-program.
Det står samtidigt klart att regeringen önskar sprida de nya på anslagen till fler lärosäten snarare än att satsa de forskningsuniversitet där merparten av den ledande forskningen äger rum och de tunga infrastrukturerna finns. Tar man också hänsyn till att basanslaget normalt urholkas ned någon procent per år till följd av systemet med ofullständig löne- och prisomräkning så är det högst oklart om det för exempelvis Uppsala universitets del blir fråga om annat än marginella reala ökningar av basanslagets storlek under den kommande fyra åren.
Ekvationen går tyvärr inte ihop – den ökning av basanslagets andel som vi sett som en förutsättning för att kunna ta ökat ansvar för karriärvägar och infrastruktur blir inte av denna gång heller.
Det finns ljuspunkter. Flera av de samhällsutmaningar som regeringen lyfter fram knyter väl an till områden som Uppsala universitet lyft fram i inspel liksom i forskningsstrategierna. Det gäller i hög grad de tioåriga forskningsprogram som planeras inom: klimat, hållbart samhällsbyggande, migration och integration, antibiotikaresistens, tillämpad välfärdsforskning samt arbetslivsforskning. Inom samtliga dessa kan Uppsala universitet bidra substantiellt. Det gäller också satsningarna ökad vetenskaplig grund i lärarutbildning och skola, även om vi önskat mer än en blygsam försöksverksamhet när det gäller förenade anställningar mellan akademi och skola.
Nyckelordet i propositionen är annars samverkan. De satsningar som planeras kopplade till samhällsutmaningar som klimat, digitalisering, hälsa, hållbart samhällsbyggande och skola utgår från samverkan. Lärosätenas prestationer inom samverkan skall i ökad utsträckning styra fördelningen av basanslaget. Det sista oroar oss allvarligt. Samverkan är viktig, för universiteten likväl som för näringsliv och samhälle. De senaste årens försök att i Vinnovas regi utveckla modeller för att värdera prestation och kvalitet i samverkan har emellertid inte skapat underlag som på något rimligt sätt kan ligga till grund för resursfördelning. Det saknas bra indikatorer för samverkan, och bedömningen riskerar bli godtycklig. Förslaget UKÄ ska få uppdrag att ansvara för det fortsatta arbetet med kvalitetssäkring av forskning är intressant, men innebär en drastisk förändring av myndighetens uppdrag – och kompetensbehov.
Flera frågor skriver regeringen i forskningspropositionen att de ska återkomma till. Internationaliseringsfrågorna och möjligheterna att delta i internationella samarbeten hade vi förväntat oss skulle tydliggöras. Också frågorna om resursfördelning och styrning blir föremål för särskild utredning.
I rådande statsfinansiella läge har vi knappast räknat med att regeringen skulle orka med stora nysatsningar. I det perspektivet ligger den totala nivån på satsningarna proppen i linje med förväntningarna. Däremot ger den relativt blygsamma satsningen på förstärkta basanslag, och inte minst den fördelningsprofil som aviseras, anledning till både besvikelse och oro, om vi vill värna de svenska forskningsuniversitetens förmåga att hävda sig i de globala rankinglistornas övre skikt. Kanske är det signifikativt att detta är den första forskningspropp i modern tid som inte innehåller ordet ”forskning” i titeln.
