På hemvägen från Australien åkte jag en sväng till Oslo för att  delta i det Nordiska rektorsmötet under måndag–tisdag.

Vi välkomnandes av Ole Petter Ottersen, rektor för Oslo universitet. Han betonade att i Norden finns fler toppuniversitet än i Frankrike eller Tyskland.  På frågan vad universitet ska stå för så var hans svar: Autonomi, nyfikenhet och långsiktighet. Det pågår mycket i Norge, en ny finansieringsmodell är på förslag och flera samgåenden pågår mellan lärosäten. Det finns en nyfikenhet på våra erfarenheter av Campus Gotland.

Kristin Ingolfsdottir, rektor Haskoli Islands talade om Nurturing talent and meeting the needs of new generations. Teknikdriven utveckling är temat men det har inte hänt så mycket inom universitetsutbildningar. Hon lyfter fram MOOCs och talade om utvecklingen 2012–2015. Det finns många frågetecken om vilken omfattning och effekt dessa kommer att ha på längre sikt.  Men en effekt av MOOCs och den diskussion som dessa har generat är att många universitet implementerar policy för e-lärande, bättre infrastruktur, innovative teaching. MOOCs har blivit en katalysator för att tänka igenom strukturer och reformer av utbildningar. Edinburgh University lyfts fram som ett gott exempel.

Lars Haikola, tidigare universitetskansler, var inbjuden för att tala om sitt utredningsuppdrag: ”Högskolans roll och utbildningsuppdrag”. I uppdraget ingår att beskriva relationen kurser/program, magister/master samt  göra en bedömning av huruvida balansen är väl avvägd med avseende på studenternas efterfrågan, arbetsmarknadens behov, samhällets övriga behov samt hög kvalitet. Lars Haikola betonade att Sverige har en bred högskola som inrymmer mycket som till exempel lärarutbildning och sjuksköterskeutbildning som inte självklart ingår i andra länder. Sverige har en kursbaserad högskola – inte programbaserad som många andra. Vi har även ett långt decentraliserat dimensioneringssystem enligt Haikola. Utbildningsvolymen har ökat 31 % under perioden 1994–2013. Det är programmen som har ökat, då särskilt generella program och det är unga högskolor som står för den större delen av ökningen. Minskningen av fristående kurser har skett på äldre universitet. Efter reformen 2007, som ofta kallas Bolognareformen, sker en minskning av terminslånga kurser och neddragningen av fristående kurser fortsätter. Haikola säger att det är svårt att mäta om livslångt lärande tas bort. Kurserna är inte märkta – bildning, livslångt lärande – vilket är vanligt i andra länder.

Är denna utveckling bra? Vad vet vi? frågar Haikola. Svaren som han ger:

  • Studenternas efterfrågan känd genom söktryck
  • God kunskap om arbetsmarknaders behov
  • Jämförelse med andra länder; Danmark, Norge, Finland,
  • Jämförelse kan göras bakåt
  • Vad säger måldokument, lag? (inte mycket)

Till slut hänvisar Haikola till akademiskt sunt förnuft: I första hand är universitetens uppgift att ge unga människor en lång utbildning på heltid på campus som är nyttig. Yrke och bildning är inte i konflikt. Fort- och vidareutbildning är en sekundär uppgift för lärosätena.

Olika föredrag avlöste varandra om samhällsutmaning och hur vi möter dessa, utmaningarna i Finland där det påstods att det var den värsta situationen av alla i Norden. Svenskt Näringslivs rapporter kritiserades av Pam Fredman (rektor GU) för att vara undermåliga. Mång- och tvärvetenskap var också på agendan. Finland och Norge avstår från att införa studieavgifter, kanske för att de har sett konsekvenserna i Sverige.

Sammanfattningsvis så var det en intressant dag.  Bra att få en överblick av vad som är på gång i våra Nordiska grannländer.  Men nu är det verkligen skönt att vara hemma igen i Uppsala! / Eva

 

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someone