En gång per termin ordnas ett dekaninternat, som i realiteten är Uppsala universitets stora ledningsmöte. Förutom de nio fakulteternas dekaner, som ger mötet dess namn, deltar universitetsledningen, rektorsråden och alla som ingår i den akademiska ledningsstrukturen på områdes- och fakultetsnivå (vicerektorer med ställföreträdare, prodekaner, sektionsdekaner), samt ytterligare några medarbetare.

I fokus för höstens möte stod autonomi och kvalitetsarbete – två frågor som visade sig hänga ihop på mer än ett sätt.

Autonomi
Tisdagseftermiddagens tema var autonomi. Under moderator Kerstin Jacobssons ledning fick vi inspel från Shirin Ahlbäck Öberg, Sverker Sörlin och Sten Heckscher. De diskuterade autonomins förutsättningar och möjliga former.

Autonomidiskussionen handlar primärt om universitetens relation till staten, men den handlar också om lärosätenas inre arbets-, styr- och ledningsformer. De i sin tur rör några av akademins existentiella frågor: Vad är ett universitet? Hur garanteras universitetens integritet och tankens frihet i en tid när samhället har allt större – och i allt väsentligt berättigade – förväntningar på vad sektorn ska ”leverera”?

Autonomidiskussionen tog sin utgångspunkt i höstens arbete med och debatt runt förslaget om högskolestiftelser. Även om det förslaget nu verkar tämligen dött efter att grundligt ha kritiserats i remissbehandlingen, är det viktigt att föra diskussionen vidare. Enigheten var stor på några punkter. I en fortsatt autonomiprocess bör vi som lärosäte ta en mer aktiv roll, och vi bör tydligare tänka igenom och formulera vilken sorts autonomi vi vill ha, snarare än att passivt vänta på ”nästa bud” från regeringen. Men det handlar också om att sätta autonomin i relation till sektorns övriga utmaningar.

Några av frågorna som togs upp: Vilka framgångskriterier har universitet för t ex excellent forskning eller högkvalitativ utbildning? Vilken organisationsform svarar bäst mot dessa? Med 90 % statlig finansiering, vilka rättmätiga krav kan staten ställa på oss då? Hur kan vi motsvara de kompetensförsörjningskrav som finns i samhället? Vilka problem vill vi lösa med en ny organisationsform? Vad kan vi göra inom befintlig myndighetsform?

Sverker Sörlin konstaterade att autonomi med stor sannolikhet gynnar utvecklingen av vetenskaplig excellens, men att kopplingen är mindre självklar när det gäller utbildningens kvalitet och dimensionering – som ju ytterst syftar till att trygga svensk kompetensförsörjning – och när det gäller universitetens samhällsnytta och relevans, mer generellt.

Sten Heckscher påminde om att autonomin är viktig men att den långt ifrån är den enda viktiga frågan. Centrala är också kvaliteten i grundutbildningen, rekryteringsfrågorna, internationaliseringen, tendensen att lärosätena blir ”projekthotell för forskare som ansöker sig ut ur gemenskap och undervisning” eller effekterna av ”alltför enfaldiga utvärderings- och resursfördelningssystem”.

Heckscher menade att många av dagens hinder i princip skulle gå att lösa inom ramen för myndighetsformen ”om bara viljan finns”. Han påminde även om pengarnas betydelse. Den som svarar för finansieringen kommer alltid att ha ett legitimt krav på inflytande över resursernas användning. Denna syn delades av Sörlin som ändå tillät sig att ”drömma” om ett scenario där staten i sin vishet skulle avsätta en mycket stor resurs, 100 eller helst 200 miljarder, som grundkapital till ett antal självständiga lärosäten.

Kvalitetsarbete
Ann Fust modererade onsdagsförmiddagen där kvalitetsarbete stod i fokus. Utgångspunkten vara den ”kvalitetsparadox” som idag råder när det gäller utbildning respektive forskning. Förutom rektor och prorektor svarade Åsa Kettis, Per Andersson och Joseph Nordgren för inledningar.

På utbildningssidan sitter vi just nu ganska hårt fast i UKÄ-systemets grepp, medan SUHF har föreslagit en modell där lärosätena själva skulle ta ansvar för att bygga kvalitetssystem som, efter godkännande hos UKÄ, skulle kunna ersätta det nationella systemet.

På forskningssidan är läget snarast det motsatta. Här har vi hittills litat på våra egna större utvärderingsprojekt (KoF07 och KoF11), men nu finns förslag om att dessa i någon mån skulle kunna ersättas av det nationella system som VR just nu utreder på regeringens uppdrag.

Dekanmötets uppfattning var ganska entydigt att Uppsala universitet ska signalera att vi vill ta ansvar för våra egna kvalitetsfrågor. Det är också en autonomifråga.

Arenor för bred diskussion
Det är väldigt givande för oss i universitetsledningen att få initiera en diskussion i dessa frågor. Och det är viktigt att betona att dekanmötet bara är en början. Både när det gäller autonomin och kvalitetssystemen handlar det om långsiktiga processer. Det är viktigt att vi skapar arenor för att fortsätta en bred diskussion, både inom Uppsala universitetet, och tillsammans med de lärosäten som vi samarbetar med.

 

En viktig arena är arbetet med att revidera våra mål och strategier. Göran Magnusson och Coco Norén, som leder det arbetet, fick avsluta dekanmötet med sina slutsatser av diskussionerna. De påtalade att de båda dagarna hör samman. Kvalitetsfrågan handlar om autonomi och kollegialitet, och hur har vi utnyttjar den frihet vi har. De sammanfattade de båda diskussionerna med nyckelorden: ansvar, kvalitet, förtroende – och samverkan mellan det breda universitetets olika delar.

Tack alla som bidrog till ett inspirerande, givande, arbetsamt men mycket roligt dygn!

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someone