På onsdagsförmiddagen arrangerade Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) en diskussion om Sveriges system för att bedöma kvaliteten på högre utbildning (läs om evenemanget här).

Utgångspunkt var en granskning av systemet av Lena Adamson, som levererade en svidande kritik: utvärderingsunderlaget (läs: de självständiga arbetena) är för smalt; ett alltför ensidigt resultatfokus bortser från förutsättningar och process och skapar felaktiga incitament; vi har i praktiken inte ett utvärderingssystem utan många (genom att de enskilda bedömargrupperna själva avgör vilket material de använder och hur de lägger ribborna); systemet har låg legitimitet bland lärosätena, underkänns enliga europeiska standards och ger svensk högre utbildning dåligt rykte utomlands.

Peter Honeth, som inledde den efterföljande debatten, delade förstås inte Lena Adamsons bild av läget. Han betonade den grundläggande arbetsdelningen i systemet. Statsmakterna kan legitimt ställa krav på att lärosätena skall kunna visa att studenterna når de uppsatta målen, men skall inte styra hur utbildning – eller för den delen – forskning bedrivs. Där råder frihet för lärosätena att välja. Med den utgångspunkten är det rimligt att huvudfokus ligger på resultat och på självständiga arbeten. Det är ju i dessa arbeten som studenterna ska visa sin förmåga att självständigt använda tillägnade kunskaper och färdigheter. Han menade också att systemet, åtminstone indirekt, har en kvalitetsutvecklande effekt. Av de 39 utbildningar som fick ifrågasatt kvalitet under 2012 och som hittills följts upp har fem lagts ned medan 34 inkommit med redovisningar av genomförda åtgärdsprogram, som enligt UKÄ:s räkning redovisar sammanlagt 130 vidtagna åtgärder.

Den punkt där Adamson, Honeth och övriga debattdeltagare syntes mest överens är att det är bra att utvärderingssystemet skall göras om. Hur mycket och på vilket sätt lär vi fortsätta att diskutera.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someone