Igår publicerades en debattartikel i DN med rubriken ”Hur kan Sverige åter bli en forskningsnation av högsta rang?”. Författarna är Gunnar Öquist, professor emeritus i fysiologisk botanik vid Umeå universitet och tidigare ständig sekreterare för Kungl. Vetenskapsakademien, samt Mats Benner, professor i forskningspolitik vid Lunds universitet.

Debattartikeln bygger på författarnas just publicerade rapport Fostering breakthrough research: a comparative study.  Utgångspunkten är en studie som Vetenskapsrådet tidigare publicerat och som visar att Sverige halkar efter jämförbara länder (Schweiz, Nederländerna, Danmark) enligt vissa bibliometriska indikatorer. Öqvist och Benner ser tre huvudförklaringar till att forskningen i Sverige utvecklats sämre än i de jämförbara länderna:

  1. Universitetens starka beroende av externa finansiärer.
  2. Eftersatt rekrytering och dåligt fungerande karriärsystem för unga forskare.
  3. Svag akademiskt ledarskap på olika nivåer.

Vi är många som instämmer i att andelen basfinansiering till forskningsuniversiteten är för låg. Att ha fullfinansierade tjänster är nödvändigt för att vara svenska lärosäten ska vara internationellt attraktiva i framtiden. Samtidigt bör denna bild inte målas i svartvitt. Att forskningsmedel fördelas i hård konkurrens efter peer review kan knappast helt vara av ondo. Och nog måste vi väl ändå konstatera att flertalet externa forskningsfinansiärer på senare år ansträngt sig för att i ökad utsträckning kanalisera större och mer långsiktiga stöd till de allra främsta forskarna.

Behovet av vässade rekryteringssystem och tydligare karriärvägar är vi också eniga om. Uppsala universitets nyss inrättade meriterings­anställningar som forskarassistent och biträdande lektor är steg i denna riktning. Men det är också viktigt att se till hela karriärvägen, inte bara de unga eller mest de allra mest framstående seniora forskarna. Hur kan vi främja karriärutvecklingen även däremellan? Hur kan vi arbeta med mobilitet utan att ”tappa” de forskare vi vill ha kvar. Kanske är det dags att mer systematiskt återupprätta möjligheten till sabbaticals (”post docs för medelålders”)?

För Uppsala universitets del slår debattartikeln delvis in öppna dörrar. Dels är vi inte övertygade om att den bakomliggande bibliometriska diagnosen stämmer helt för vår del. Den bibliometriska analys som gjordes i anslutning till KoF11 visade tvärtom att Uppsalaforskarnas internationella vetenskapliga publicering ökar både i omfattning och genomslag. Vi har ju också gått i täten när det gäller att använda internationell ”peer review” för regelbunden kvalitetskontroll och prioritering. Kof07 blev stilbildande för andra svenska lärosäten, och redan 2011 gjordes uppföljningen KoF11. Cirka 200 ”kritiska vänner” från hela världen kom på besök, och gjorde bedömningar som blev råd och vägledning för framtiden. Vid Uppsala universitet finns en tradition av att den akademiska ledningen på olika nivåer axlar ansvaret.

Det är bra att dessa viktiga frågor kommer upp till diskussion. Den 30 januari kommer Gunnar Öquist och Mats Benner till Uppsala universitet för att presentera och diskutera sin rapport vid ett seminarium. Det blir intressant och spännande.

Eva Åkesson och Anders Malmberg

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someone